Kuhn kan skriva in ”Allsvenskt guld med Malmö FF 2016” i sitt cv. Att han sedan tvingas avgå svärtar Malmö FF:s styrelse och sportchef mer än vad fotbollsbörsen skriver ner Kuhns värde.

Inget förvånande

Jag är inte alls lika förvånad över det här drastiska efterspelet till guldfirandet i Malmö. Jag har hört signalerna, jag har letat förgäves efter struktur och utveckling, jag har antytt flera gånger, att allt inte stått rätt till och i min avslutande allsvenska krönika skrev jag, att Kuhn antagligen fått gå om MFF missat guldet. Nu var han tydligen klar för avgång redan innan guldfesten.

Jag var mera överraskad av valet av Kuhn som högste chefstränare i klubben. Han saknade egentligen meriter och på andra sidan Sundet höjde man rejält på ögonbrynen när MFF skrivit kontrakt med honom.

Man kan se utvecklingen på flera sätt.

Att sportchefen Daniel Andersson - och den styrelse som jag antar att han måste förankra alla rekryteringsbeslut hos - anställer en tränare som inte utvecklar laget och inte går hem hos spelarena och måste avskedas mitt i guldskenet är naturligtvis ett stort bakslag främst för honom och de medbeslutande.

Ändå vinna allsvenskan

Men kanske säger det också en del om tränarstatusen generellt; att man kan vinna Allsvenskan med en ”oduglig” tränare.

Kanske är det som min gamle vän, Thomas Wernersson, Åtvidabergsgrabben som gick från målvaktsjobbet till sportchefsposten i IFK Göteborg, sa en gång apropå tränarrekryteringar; ”vi letar efter en tränare som förstör så lite som möjligt.”

Det han menade var; klubben hade en utarbetad filosofi om hur fotboll skulle spelas, systemet var satt, koderna inskrivna. 

Malmö FF vann det Allsvenska guldet och prestationen går aldrig att snacka bort. En serietabell ljuger aldrig. I varje fall inte så länge alla matcher avgörs på planen. MFF fick tre poäng till skänks efter den avbrutna matchen i Göteborg men vann med sex poäng och därmed var den saken ur världen.

Men någon riktigt bra fotboll har MFF inte spelat. Fantasilöst och utan geist mot nedre halvans lag man lätt borde avfärdat, skarpare, intensivare mot konkurrenterna i toppen och matcherna avgjorda tack vare några få spelares spetskompetens. Svagt spel i cupen, som vanligt.

Taktiskt hattande

Året har inneburit ett taktiskt hattande som varit svårt att begripa. Det saknades tydlig struktur, ett effektivt utnyttjande av de pjäser som fanns till förfogande. 

Anton Tinnerholm hamnade i en formsvacka när hans offensiva spel, det som är hans signum och ledde till landslagsuttagningar, skulle dämpas, valet av Behrang Safari istället för U-landslagets utmärkte Pa Konate stoppade upp spelet, gjorde det mera statiskt och uddlöst. Dåtid före framtid. Ingen utveckling i sikte.

Hur mycket spelarna revolterat under resans gång vet jag inte, om det var tänkt att tränaren inte skulle vara alltför stark och karismatisk i en klubb med en stark ledarhierarki - - här finns ordförande, klubbdirektör och sportchef som alla vill ha ett ord med i laget - är för mig okänt. Jens Fjällströms roll i lagets ledarteam har jag heller inte blivit riktigt klok på.

Att tränare kan betyda mycket och göra ett starkt avtryck på kort tid har Janne Andersson bevisat både i IFK Norrköping och landslaget. Han har utvecklat den svenska fotbollen. Det blev ett guld. Landslagets närmaste framtid blir spännande att följa.

Saknat tryggt mönster

MFF har saknat en tydlig spelidé, ett tryggt mönster. Disciplinen har sviktat, varningarna varit för många. Klubben har stått och fallit med enskilda toppspelares toppar och dalar. Det räckte till guld i en allsvenska där flera av de förväntade konkurrenterna svek.

Det är inget lätt jobb att vara tränare i Sveriges rikaste och mest framgångsrika fotbollsklubb. Det finns en imponerande historia som talar till nutiden, en kravbild stor som hela Swedbank stadion och en stark ledarstab som kan begränsa tränarens makt.

Känns konstigt att föra det här resonemanget efter ett guldår. Men det är ju så; MFF har satt sig i förarsätet för svensk fotbolls utveckling med sina överlägsna resurser och tvingas nu göra ett omtag och tänka nytt.

Och det drastiska steget att sparka en guldtränare är ett tydligt besked om att klubben inte tänker nöja sig med att vara bäst i Sverige.