Det finns en god ambition med att olympiska vinterspel ser ut som de gör 2026: miljötänkande, kostnadssänkande, återanvändande av befintliga arenor. Så nu blir det lite som ett VM i Cortina, ett i Val d´Fiemme, ett i Antholtz, ett i Bormio, gamla välkända platser för skidåkarna, skidskyttarna, alpinisterna.

Den olympiska samhörighetskänslan försvinner, det blir en massa VM utspridda i ett och samma land - samtidigt. Behövs OS ens längre då?

Förnyelse är ordet

Jo, jag vet, det är som att svära i kyrkan att ifrågasätta denna 130 år gamla världsomspännande institution, men så länge någon ligger på mage på en kälke och vinner guld efter en vansinnesfärd på glansis, så tar jag mig rätten. Och om det nu skall finnas inmarscher och eldar och ceremonier på en himla massa platser, så måste man väl få undra vart den olympiska tanken tagit vägen. 

Små vinterorter klarar inte längre av arrangemangen, storstäder måste in som centralorter, länder måste ta ansvaret. Men om man nu ändå förändrar konceptet; lägg ner bob och rodel och skeleton, korta ner nationsparaden. 

Om inga andra så borde väl TV-bolagen kräva bättre underhållning att skicka ut än svenskar i bulsiga kläder och lurviga toppluvor som släntrar in med guldmedaljsleende innan ens elden börjat spraka. Elden ja, är inte dess väg i omständigaste laget? 

Om nu förnyelse är det nya ordet, ta bort, korta ner, sug inte i oändlighet på ett körschema som garanterat spricker. Svenskarna var förstås inte snyggast klädda den här gången heller. Det brukar de aldrig vara. Ett år skrev jag att de såg ut som en trupp Konsumföreståndare på väg till konferens i Åre, ekiperade på en källarutförsäljning hos Galne Gunnar. Möjligen något bättre nu. Vad det nu har för betydelse.

Tillnyktring trots allt

Milano står som huvudort och räknar med att spelen skall generera motsvarande 60 miljarder svenska kronor, mest i form av företagsetableringar och turism. Att budgeten redan innan spelen spräcktes med 40 procent på grund av inflation och fördyrad infrastruktur bekymrade inte så många; det belastar inte regionernas budgetar nämnvärt genom att staten tar huvudansvaret. Kostnadsökningar på över 1miljard euro sväljer man tydligen lika lätt som en tiramisu. 

I centralorten Milano använder man spelen mest som ett skyltfönster för att attrahera penningstarka investerare, ute i provinserna är ökad turism målet. Men orterna är ju kända och väl besökta förut. Och hur pålitlig är framtidens snötillgång. I Sverige - som sökte årets spel och förlorade i vanlig ordning - har staten alltid varit tveksam och sagt nej till garantier. Italienska staten har satsat en miljard dollar på infrastruktur och till detta kommer lika mycket från Internationella Olympiska Kommittén som i sin tur drar in, motsvarande, 12,5 miljarder kronor från Warner Bros Discovery för TV-rättigheterna. 

Hela budgeten för Milana/Cortina-OS ligger på 17 miljarder. En vansinnig summa kan tyckas men Sotji 2014 gick på 320 miljarder nära alla hade mutat klart,  så en viss tillnyktring tycks ha skett.

Och i år är public-serviceföretagen med igen och betalar, en återgång till det gamla; inte bara att tittarna vill vara med på festen utan att behöva köpa extrakanaler,  också de multinationella finansiärerna vill ha utvidgad spridning på tittandet.

Det är guldfeber nu

Och så blev det en sagolik gulddag för Sverige, en av de vackraste som skådats. För Frida Karlsson, för Sverige, för hela den olympiska truppen och ja, guldvärdet rusar  i höjden över hela världen just nu. Det bryr sig nog inte Frida om. För henne kommer värdet av ett första OS-guld aldrig räknas i pengar och hon kommer naturligtvis aldrig sälja sitt guld det även om alla förstå-sig-påare skriker om att det är just i dessa dagar man skall göra det. 

2.400 dollar är en olympisk guldmedalj värd 2026. Kan ju ändå vara kul att veta. För Frida kommer värden av helt andra slag, från sponsorerna inte minst, att kunna växlas in. 

Och loppet, det fascinerade i skiathlon, där det krävs toppkapacitet i båda skidstilarna, var på en nivå som man sällan sett av en svensk. Det påminde om norskan Therese Johaug när hon styrde och ställde som hon ville och körde överjordiskt fort. 

Det har varit många känslor inblandade när man följt Frida Karlsson. En enorm talang, det har vi alltid vetat, men vi har fått åka med i en berg-och-dalbana som också innefattat hennes personliga problem med skador, ätstörningar och tävlingsförbud. Då när hon låg som död i snön efter loppet. Inte såg frisk ut. Nu ser man i hela hennes ansikte, på hennes kroppsspråk att hon aldrig mått bättre, att han utklassar allt och alla men glider i mål med en leende och med kroppen i balans. Vilken triumf för henne att också få känna det.

Hon har gjort ett fantastiskt jobb med sig själv, hittat en egen väg för uppladdning och fick nu den högsta belöningen som går att få som idrottskvinna. Överlägsen från start till mål i sitt livs lopp.

Det var ett stort och mäktigt ögonblick hon fick dela med Ebba Andersson som tog sin första individuella olympiska medalj.