Olympiska spel kommer aldrig mera att arrangeras i Sverige. Och idag verkar det uppriktigt sagt heller inte som om ens de som borde vara angelägna tror på möjligheten.

En märklig passivitet

Kanske beror passiviteten på de signaler som Sveriges idrottsminister, Lena Adelsohn-Liljeroth, med jämna mellanrum sänder ut.

De går helt på kors med vad hennes chef, statsminister Fredrik Reinfeldt, deklarerade i sin regeringsförklaring 2006. Där var idrotten, precis som den brukar vara i den politiska debatten, visserligen en kort parentes att pliktskyldigt ta sig förbi, men det lilla statsministern sa, var ändå att Sverige skulle arbeta aktivt för att dra internationella evenemang till Sverige.

Det har inte blivit så. I de fall där regeringens garantier efterfrågats har det blivit kalla handen. Kanske beror det på att idrotten inte vägts in som en tung aktör i handel och turism. Det vore kanske klokt att föra över idrotten till handelsminister Ewa Björling (hon lär ju inte vilja någonting hellre) – även om det till slut ändå är Anders Borg och hans plånbok som avgör.

100-årigt solskensminne

Nu är det mera nykter realism än njugghet när regeringen visar kalla handen till eventuella OS-ivrare. OS i Sverige är inte realistiskt.

Vi får leva på det där 100-åriga solskensminnet nu när London för tredje gången (1908, 1945, 2012) förbereder sig och försöker se solen under de vanliga, återkommande orosmolnen; hur många kommer att vara dopade? Hur skall vi klara säkerheten? Den sistnämnda frågan har förföljt alla OS-arrangörer sedan München-attentatet i den israeliska brottningsförläggningen 1972.

Den olympiska rörelsen har byggt en fantastisk arena. Inget guld väger tyngre än det olympiska, ingen rörelse förenar världens alla länder som de olympiska spelen, ingen organisation har betytt lika mycket för idrottens utveckling åt alla håll – goda som onda – som de olympiska spelen.

Det attraktiva målet

Men de attraktiva, upphöjda arenan är därmed också ett attraktivt mål för de illasinnade.

De enda verkliga hoten mot de spelens existens i nuvarande omfattning är ett världskrig, en global börskrasch, en total kollaps för världsekonomin, konkurs för de stora, konkurrerande amerikanska TV-bolag som idag dränerar Marknaden på miljardbelopp för att kunna köpa sig rättigheterna till showen.

Ingen framgång värderas högre än det olympiska guldet. Precis som Spiridon Louis, den förste maratonsegraren 1896, kunde lösa in guldet mot livsvariga naturaförmåner, kan många av dagens hjältar köpa sig en gräddfil genom tillvaron. Endast deltagande är en merit.

Då ett genombrott för idrotten

Ingen kulturföreteelse, inget politiskt drama, ingenting annat som mänsklig hjärna åstadkommit, kan, som de Olympiska Spelen, engagera, fascinera, trollbinda, roa en hel värld samtidigt under två veckor. Däri ligger livskraften och magin. Där gömmer sig faran.

Det är värt att i dessa olympiska tider minnas vad Stockholms-OS betydde. IOK-presidenten Jacques Rogge sa nyligen att Stockholm skapade modellen för de moderna, olympiska spelen. Efter amatörmässiga arrangemang i Paris, S:t Louis och London visade Stockholm skisserna till ett regelverk som alla kunde accepterna, alla världsdelarna deltog för första gången, målkamera och halvautomatisk tidtagning var stora tekniska innovationer, en exakt publiksiffra noterades för första gången (327 288), funktionärerna var utbildade, polisen var språkkunnig. Ingen hade sett maken till arrangemang.

64 medaljer då, nu...

Nationellt betydde Stockholms-OS att idrotten slog igenom brett i ett samhälle där i varje fall de religiösa, bönderna och arbetarna varit starka motståndare.

Den svenska succén (24 guld, 24 silver, 16 brons), festen på gator, torg och arenor, den positiva bilden av arrangemanget som 200 rapporterande svenska tidningar bidrog med, slog sönder klassmotstånd och populariserade idrotten i tidigare okunniga kretsar.

Så vi får ta oss an London nu – med mycket måttliga medaljambitioner – och leva på minnen från fornstora dar.

Stockholm 1912 – då och aldrig mera.