När den stora bussen landar vid det bankpalats som utgör den fina fotbollsarenan i Malmö, är den målad med kaxigt stora bokstäver: NATIONALSPORTEN.

Självförtroende, hög svansföring, tydlig positionering; kom inte här och kom.

Den arenan får kraven att växa

Arena efter arena växer fram, som nya kyrkor för en växande religion som behöver en hemvist. Den som kommer att få namnet Friends och snart invigs i Solna får undertiteln ”Nationalarenan.” Den uppges vara i världsklass, 50 000 kan se landslaget där.

Nya arenor blir självspelande pianon – ett tag. Sedan växer kraven snabbt på ett innehåll i nivå med det praktfulla skalet.

Det är nu jag börjar bli orolig.

Uppmärksamheten en enda mans förtjänst

För om Friends Arena skall markera en nystart för svensk fotboll, så vill man ju hoppas att också landslaget kliver upp i nivå med den uppmärksamhet laget får nästan uteslutande tack var en enda man.

Zlatan Ibrahimovic. Hans unika egenskaper, hans lyster och auktoritet tycks ha invaggat det svenska landslaget – och dess ledare Erik Hamrén – i en övertro på den totala förmågan.

Det är en förvirrande Cirkus Hamrén som skall flytta in i Friends. Ännu något år har han Den Stora Stjärnan med sig, men en cirkus klarar sig inte med bara en briljant artist i en hop av taktiskt lindansande utfyllning.

Begriper inte vad han menar

Matchen i Malmö, mot ett helt impotent Kazakstan, bar syn för sägen; på tre år har Hamrén inte lyckats sätta profil på laget. Jag ser ingen linje, ingen spelidé, bara en massa villrådiga mittfältare som verkar vettskrämda och springer hemåt när de får bollen för sina fötter.

På presskonferens dagen före matchen ställde jag frågan till Erik Hamrén: ”Hur mycket och i vilket hänseende tycker du att landslaget förändrats/förbättrats under dina år som förbundskapten?”

Han tyckte det var en svår fråga. Och svaret begrep jag inte mycket av.

Jag begriper överhuvudtaget inte så mycket av vad Hamrén säger.

Det var ju också en förklaring

När han tillfrågades inför vänskapsmatchen mot Kina veckan innan, vad han ville ha ut av den, blev hans svar: ”Bra prestationer individuellt och som lag.”

Ja, vad annars kan man begära av Sveriges bästa fotbollspelare?

Efter den vemodigt bleka VM-kvalupptakten i Malmö, där landslaget buades ut av drygt 20 000 åskådare, berättade Hamrén för oss, efter att ha konstaterat att laget inte nått upp till förväntad kapacitet, den sensationella sanningen: ”Ju bättre prestation, desto större chans att vinna.”

Ger spelarna en massa floskler

Om vi som sitter i ett pressrum och lyssnar häpnar inför Hamréns luddiga plattityder, hur reagerar då spelarna?

Attityd – motivation – fokusering – shining.

Det är mot dessa floskler ur den nu aktuella, verbala ledarskapsarsenalen Hamrén vill att hans spelare skall svara upp.

I starten på sin kaptenstid reste han till Holland och ville spela som Barcelona. Efter massor av experiment, korrigeringar och förflyttningar tycks han nu stå mera villrådig än någonsin.

Såg han inte eller varför gjorde han inget?

Hur kan en mittfältare (Pontus Wernblom) få spela i nittio minuter med baken mot färdvägen och spela alla bollar tillbaka till de 193 centimeter långa spegelbilderna Olsson och Granqvist i backlinjen?

Hur kan en ledare åse ett mittfält – Toivonen (felplacerad), Elm och Wernblom – förstenat, räddhågat och oförmöget totalt haverera – utan att reagera?

Hur kan stackars Elmander få springa i nittio minuter i förtvivlan att komma ur sin egen skugga?

Passningen från Zlatan till 2-0 och Zlatans nick i fritt läge kan föras in under rubriken målchanser. I övrigt – vilse i pannkakan.

Bara att hoppas på spelarnas revolution

Det man kan hoppas inför framtiden är en spelarnas tysta revolution. Sådana har vi sett förut i landslaget.

Den borde i så fall ledas av Ibrahimovic. Men jag tror han är för klok för att lägga sig i uttagningen och jag är inte säker på att han är rätt kapten att under matchen tala om för Elm och Wernblom att de har missförstått åt vilket håll laget spelar.

Zlatan är kanske inte den där grupptänkande påeldaren. Han är och borde få förbli den solitär som kan lyfta det här laget om han får rätt spelare och en organisation omkring sig.

Just nu känns det som om alla flyg till Rio är inställda 2014. Det känns till och med skakigt att ge sig iväg till Färöarna.