Av ett bolag, som så hårt knyter sin image till det s k public service-begreppet, kan man också kräva debatter, intervjuer, pampar ställda mot väggen, avslöjande reportage, ett slags Uppdrag granskning i sportens värld, ett Agenda med brännande frågor från en bransch som ekonomiskt omsätter flera miljarder i Sverige.

Idrotten reflekterar samhället

Idrotten engagerar flera miljoner av befolkningen, sporten är en underhållningsbransch där många vill vara med och tjäna pengar, där varumärken värderas, där lycksökare letar guld, där moralens gränser sätts på svåra prov, gränser som med jämna mellanrum överskrids. Där barnidrott, politik, juridik, medicin, jämställdhet, kommunala resurser kontra privata, ja, där kort sagt samhällets alla övergripande problem reflekteras.

Visst, det visas mera idrott än annan kultur i SvT (tror jag), men inga magasin, inga debatter, ingen fördjupning, ingen journalistik värd namnet. Inget Babel eller Kobra eller Sverige med idrott på menyn. Varken i SvT eller i Sveriges radio. Det är obegripligt. Rent av oansvarigt.

Jag känner Per Yng sedan den tiden – slutet 70-talet, hela 80-talet – när han var en av en rad ytterst kompetenta journalister på den då bästa sportredaktionen i landet, Göteborgs-Postens.

Sport är mer än idrott

Jag vet inte vilket uppdrag han har, besluten fattas förstås ovanför hans huvud, men jag hade hoppats att han skulle argumentera i sitt snårigt byråkratiska hus för en granskande sportjournalistik också på SvT.

När det gäller bevakning av storevenemang, som senast OS i London, är han och hans redaktion värd en femma på den femgradiga skalan, men, sport är så mycket mera än idrott.

För det känns som att i tider när papperstidningarnas framtid blir allt ovissare och tidningsföretagen slimmar och säger upp medarbetare; det är mot public service vi måste kunna luta oss om vi skall få den granskning av ett alltmera komplicerat samhälle som vi har rätt att kräva.

Tidningschefer flyr från sanningen

Om ingenting nytt kommit fram i dagarna är det uppenbarligen klart att Svenska Dagbladet från den 1 januari 2013 inte har någon sportredaktion.

Men från cheferna på den tidningen låter det precis som på Sydsvenska Dagbladet och andra stora drakar som skär av sig vingarna; nu skall vi göra en tidning i tiden, som passar människors krav, nu skall vi bli ännu bättre.

Varför är det alltid chefer på de företag som förfasar sig mest när andra bolags chefer manipulerar fakta – tidningscheferna alltså – som flyr från sanningen.

Bokstäverna har förlorat mot siffrorna

Säg inte att tidningen blir bättre med 60 sparkade medarbetare?

Säg som det är att bokstäverna ännu en gång har förlorat matchen mot siffrorna.

Säg inte att Svenska Dagbladet kommer att bevaka idrottens värld ännu bättre utan en sportredaktion.

Visst, referat och krönikor och tips kan köpas.  Men tankarna, kreativiteten, ansvaret för granskning och grävande, en långtgående policy, idéarbete, en själ – går inte att köpa.

Som att spotta på deras gravar

Svenska Dagbladet lägger ner sin sportredaktion och det är som att spotta på Olof Groths och Martin Lehmans gravar, det är ett hånskratt rakt i ansiktet på Sune Sylvén, det är en förolämpning mot den starka redaktionen med Jonas Arnesen, Janne Bengtsson, Gert-Owe Gärder, Janne Majlard, Anders Lindblad, Linus Schröder och Urban Tjernberg.

Tänk om kulturredaktionen lagts ner. Vilket jävla hallå det blivit i media-Sverige, så mycket kvidande, så mycket debatt, så många indignerade krönikor vi fått läsa.

Men detta är, om ingen begriper det, ett brutalt kulturmord inför öppen ridå av aldrig skådat slag i svensk press. Ett knivhugg på det fria ordet betydligt allvarliga än alla angrepp på klantigt gjorda rondellhundar och dåligt fotomontage från ett pizzaparty, låt vara med kunglig förgyllning.

Det var länge sedan något gjorde mig så förbannad och ledsen på samma gång.

Men Mats då? Och Erik sen!

Bara några rader om…

…Mats Wilander som menade att svensk tennis är så dålig därför att lata svenska ungdomar sitter hemma och tittar på platt-TV. Det kan vara den sämsta idrottsanalys som någonsin gjorts, alla kategorier, i Sverige.

…Erik Hamrén, vars tal till fansen (som inte var där, det var presskonferens) kan vara det mest patetiska från en hög svensk idrottsledare jag någonsin hört (läst).

För övrigt mår jag bra.