Till min stora glädje beslutade RF-stämman 2011 att behålla 51-procentsregeln. Men i samråd med Lars-Åke Lagrell, fotbollens dåvarande ordförande, lämnade jag också det här tilläggsyrkandet, som stämman ställde sig bakom, trots Riksidrottsstyrelsens motstånd:

”att RF-stämman uppdrar till RS att tillsätta en kompetent utredningsgrupp som inför RF-stämman 2013 ska framlägga en ny svensk idrottsmodell som har möjlighet att konkurrera på både landslags- och klubbsidan och i både små och stora idrotter.”

Mest angeläget för hockeyn och fotbollen

Jag tyckte att framför allt ishockeyn och fotbollen borde få en chans att få ”sin sak prövad” lite mer seriöst än vad som gjordes före stämman. Det handlade om inlevelse i de stora förbundens villkor.

Svenska Fäktförbundets vill behålla 51-procentsregeln. Så här skriver vi i sammanfattning:

"Utredningen föreslår att den s.k. 51-procentsregeln tas bort ur RF:s stadgar, d.v.s. villkoret att föreningen ska ha röstmajoritet på stämmor med föreningens IdrottsAB. Utredningen föreslår också att en mängd åtgärder ska vidtas bl.a. för dialog inom och utanför idrottsrörelsen under utrednings- och remisstiden. Några sådana åtgärder är varken genomförda eller planerade. Utredningens förslag om förändring av RF-stadgarna bör avvisas.”

Det här känns ju konstigt, eftersom jag själv har varit med i utredningen. Vad är då motiven?

I sakfrågan har vi den uppfattning som utredningen beskriver så här:

”Utredningen bedömer således inte att den svenska idrottsmodellen riskeras bara för att några enstaka föreningar väljer nya vägar. Däremot kommer bilden av den svenska idrottsmodellen att förändras mer än modellen i sig. Det kan komma att bli än svårare att vidmakthålla den ideella föreningens offentliga stöd.”

Det mesta har gått snett

Vår bedömning av framtiden är naturligtvis mer tro än vetande.

Vi vet inte hur många föreningar som kommer att använda sig av möjligheten. Men en sak vet vi, principen ”en person – en röst” försvinner, även om både enskilda förbund och föreningar måste fatta beslut om förändringen. Det är tillräckligt skäl för många att säga nej.

Remisstiden går ut imorgon. Vad har då gått snett? Egentligen det mesta.

1. Det allvarligaste är naturligtvis att vi inte har haft det breda samtal som frågan är värd. Utredningen skrev bl.a. så här: En nödvändig förutsättning för förändring är en dialog i form av regionala konferenser där synpunkter och frågeställningar kring utredningens förslag och motiv till dem ges en möjlighet att komma fram.”  Något sådant brett remissarbete har inte gjorts. Istället gjordes en kort remiss mellan julstök och den 18 februari.

2. Det är näst intill ett organisatoriskt fiasko, att det går drygt ett halvår från RF-stämman, innan utredningen kommer igång. Tiden för remiss blir minimal.

3. Vid Riksidrottsforum den 10 november berättade utredningens ordförande kort om utredningen. Ingen diskussion stimulerades. Ett planerat presseminarium ställdes in. Det var mina initiativ som ledde till att utredningen inte längre var en av svensk idrotts mest bevarade hemligheter.

4. Enligt stämmobeslutet skulle utredningens arbete ske i dialog med politikerna, för att vi direkt över disk skulle kunna föra ett samtal om ev. ”politiska repressalier”. Något sådant har inte förekommit.

Dags att kliva av

På Svenska Fäktförbundets hemsida skrev jag så här samma dag som utredningen publicerades den 10 november:

”Vår grupp föreslår en viktig principiell förändring i svensk idrott. Den bör vi försöka genomföra i mycket bred enighet. Om vi inte klarar av den breda remissen och dialogen med politikerna bör vi avstå från stadgeförändringen.”

Jag är ledsen över att Lars-Åkes och mitt initiativ inte togs omhand på ett bra sätt. Nu är det dags att kliva av tåget. Det känns både konstigt och lite ensamt att tycka att det här var något riktigt seriöst och därför borde behandlas därefter.