Det dystra tillståndet för svensk herrtennis kan kanske inte beskrivas bättre än så, att det är Norman, Björkman och andra svenska exproffs som i sina roller som coacher ser till att svensk tennis överhuvudtaget har en plats i tennisens finare salonger.

Norman har under flera år gjort storverk med världstrean Stan Wawrinka, Björkman coachar sjuan Marin Cilic, Joakim Nyström finns med i nian Dominic Thiems team och Stefan Edberg, Thomas Johansson och Mikael Tillström är ytterligare några i raden av exproffs som efter Robin Söderlings avsked 2011 hållit minnet av svensk tennis vid liv på ATP-touren.

Svenskarna på bakgården

Majoriteten av dagens svenska spelare lever på sportens bakgård och flertalet av dem kommer aldrig att lämna ITF-träsket vilket är spelarnas egen benämning på de tävlingar där inte ens stora framgångar räcker till mer än att täcka omkostnaderna och inte heller ger någon riktig fart på klättringen på rankningen.

Sedan datarankningen infördes 1973 är det bara ett fåtal veckor Sverige saknat en singelspelare bland de 200 främsta. Denna vecka är just ett sådant undantag.

Sverigeettan Elias Ymer ligger 209 och tappade redan i februari platsen som bäste nordbo. Till en norrman! Ja, till en norsk junior. Nu är 18-årige Casper Ruud rankad 119 och på väg att etablera sig på ATP-touren. Lägg därtill att finländaren Henri Kontinen är världsetta i dubbel och vi ser att den tidigare stormakten Sverige inte längre är ledande ens i norden.

Barbados, Moldavien och Dominikanska Republiken finns bland de drygt 40 länder som har en eller fler spelare före Sverigeettan.

Tillbakagången ingen ursäkt

Hur kunde det bli så här? Vad kan göras för att sätta svensk herrtennis på kartan igen? Och framför allt: vad görs?

De två sista frågorna kommer jag tillbaka till i krönikor, intervjuer och reportage. Den första frågan då? De som inte vill låtsas om förfallet säger att jämförelsen med storhetstiden är orättvis eftersom denna var orimligt bra. Det var den och även de framtida facit som eventuellt vida överträffar dagens kommer att blekna vid en jämförelse med framgångarna under den gyllene epoken.

Men detta försvarar ändå inte det hisnande fria fall som hade undvikits om Svenska Tennisförbundet ansträngt sig mer för att förvalta arvet och om klubbarna lagt större vikt vid att ta fram och förädla talanger istället för att av ekonomiska skäl sätta kvantitet före kvalitet.

Bister framtid

Dessa två är i mina ögon de största av ett stort antal faktorer som orsakat det rådande mörkret. De ljusglimtar som finns understryker läget: Bröderna Elias och Mikael Ymer spelar på Challengertouren – närmast under ATP-touren – och vid seger i höstens kvalmatch mot Litauen går Davis Cup-laget upp i division I.

Norman & Co håller – om än inte i rampljusets fokus - svensk herrtennis kvar på de stora scenerna.

Dagens svenska proffs kommer till skillnad från Norman, Björkman och de andra inte att vara hett eftertraktade som coacher dagen de lägger racket på hyllan.

Förr eller senare är också det ”svenska coachundret” historia.

Jonas Arnesen