Vet inte om Janne Andersson kan. Han som gett Sverige tillbaka ett försvar, ett av världens bästa, snabbare än ÖB någonsin skulle kunna drömma om.

Taktiska genier

Det är ett sådant VM. Där genier, och eleganter och drömspelare checkar ut och tar första flyget hem medan Lagen, de starkast sammansatt och listigast organiserad lagen går vidare.

1-0 mot Schweiz. Kvartsfinal för första gången sedan den oförglömliga sommaren i USA 1994. Det som hände i S:t Petersburg inför 64 000 åskådare mot ett Schweiz som var rankat sexa i världen, som ansågs jämbördigt, som hade mera av spelet, är en av Sveriges största fotbollsframgångar någonsin. 

VM-final och silver i hemma-VM 1958 lyster förstås starkast, bronset i USA var långt över alla förväntningar och där hade Sverige dessutom ett omväxlande och idérikt spel som överraskade hela fotbollsvärlden och hyllades av den samlade världspressen.

Det är inte slut ännu. Vi måste vänja oss vid tanken att det här laget har en spelplan som rubbar cirklarna för vem som helst. Det är redan bevisat. I kvalmatcherna, i play off, i gruppspelet (etta) och den här eftermiddagen när de svenska spelarna, trots att några gick på knäna av smärta och kramp, lyckades hålla undan för ett Schweiz som fick leka mest med bollen men gick precis i den fälla som de taktiska genierna Andersson och Wettergren hade gillrat. 

Ingen ost på mackan

Ut med schweizarna på kanterna, låt dem slå inlägg, vi har Granen och tallar och aspelöv och lindelöv  och alla jävla träd i världen, en tät ridå som inte släpper igenom något. Det blev hörnor i mängder och en och annan skarp kula som trängde igenom men där stod Robin Olsen, i lä bakom det täta skogsbrynet och samlade upp det som blev över. Vaken och pigg, påläst och djärv. Tänk så snabbt Sverige fick fram en ny fantommålvakt efter Isaksson.

Vi måste lugna ner oss och försöka fatta hur stor den svenska bragden är. Hur ofantligt stor fotbollen är i världen. Messi finns inte kvar, Ronado är borta, tyskarna har gått och gömt sig i skamvrån, de spanska matadorerna har somnat under muletan men Sverige skall spela kvartsfinal.

Visst, det är svårt att skilja på Sverige och Schweiz därute i världen, det var inte lätt på planen i S:t Petersburg heller. Men om vi inte lärt oss någonting annat under de här VM-veckorna så är det att läsa falskheten i siffrorna som berättar om bollinnehavet. Det går att vinna VM (nåja, lugn i stormen!) utan att ha bollen. I varje fall inte hela tiden. Schweizarna rullade runt på den ädla osten från höger till vänster, de lagrade den i lagdel efter lagdel men de fick den aldrig skuren och klar och lagd på en bredd macka.

Sverige hade chanserna

Det var Sverige som hade chanserna. Marcus Berg slog bort flera givna lägen, Albin Ekdahl missade där han borde gjort mål och det var ändå försynens gåva att Emil Forsberg, som gjort sitt slavjobb men tappat bort sin magiska stav, fick göra det svenska segermålet. Med en fräck manöver, med ett snabbt men inte övermänskligt skott men turen var med honom. Den svenska klacken eldade på men det var en schweizisk klack som styrde in Forsbergs skott.

Det här svenska landslaget har inte den variation av spelartyper som 94-laget i USA, inga strikers som Kennet Andersson och Martin Dahlin, inget spelgeni som Tomas Brolin.

Det vet Janne Andersson. Det är hans klokhet, hans lagbygge, hans attityd och lugna sätt att leda som skapat det här sensationslaget. Sverige har, det måste väl ha bevisats nu, ett av VM-turneringens bästa mittbackspar. Andreas Granqvist är Anderssons förlängda arm därute, en värdig arvtagare till starka VM-kaptener i samma position som Björn Nordqvist, Glenn Hysén, Patrik Andersson, Olof Mellberg. Victor Nilsson-Lindelöf blir bara bättre och bättre och stiger gravis på den europeiska spelarbörsen.

Det är överjordiskt

Den som kanske överraskat mest på mig är Albin Ekdahl. Kreativ och spelbegåvad har han alltid varit. Nu är han en fighter av Guds nåde dessutom. Mentalt stark har han jobbat sig igenom många skadeperioder, nu såg det ut som att han skulle tvingas ge upp men han fortsatte fightas och löste med enkelhet och klokskap kniviga situationer.

Marcus Berg lyckas inte. Har inte tempot för att hinna med att göra något av de lägen han får, han blir lite överilat ruffig och kanske borde bytts ut. Men vi struntar i sådana oväsentligheter en dag som denna.

Sverige har, efter att några år ha famlat i ett diffust mörker, på kort tid fått ett konkurrensdugligt fotbollslandslag. Inget festklätt lag i frack. Inga magiker, inga ekvilibrister men med en trupp av de lojalaste, kamratligaste och hårdast arbetande fotbollslag jag någonsin sett. Ja, i hela världen. Det är så vackert i alla sin fulhet. Så närmast rörande att se så många hjälpas åt att göra varandra bättre.

Frankrike, Uruguay, Frankrike, Ryssland, Kroatien, Brasilien, Belgien och så England. Hyggligt sällskap.

Lördag klockan fyra (svensk tid) är det dags igen. I Samara bredvid den väldiga Volga, en stad med en vacker strandpromenad, Stalins bunker (nästan lika säker som Sveriges försvar) och en jättestaty av Jurij Gagarin, förste man i rymden. Det finns ett rymdcenter där. Ni förstår. Det är överjordiskt det som sker.