Ebba är en sån där tjej som man genom åren blivit så där ömt förtjust i. Hon kan verka lite bortkommen, lite vilsen, lite blyg och nästan hjälpbehövande, någon man vill ta hand om och i varje fall unna allt av livets bästa. Hon är finurlig på något vis, pratar lite i gåtor så där så att man inte riktigt vet var man har henne, alltid fundersam och eftertänksam; hon säger vanligtvis varken för mycket eller för lite.

Uppladdning med pappa

Nu står hon där i solen i Planica som hela VM:s skiddrottning. Två guld, två brons. Och med en historisk seger på tremilen som aldrig tidigare sett en svenska högts upp på prispallen.

Egensinnig är nog inte mycket sagt. Det är inga dussinmänniskor som blir världsmästare på skidor. Och mer och mer, ju bättre det gått har hon öppnat musslan,  talat ut och inför VM-turneringen  vågade hon till och säga att det var mot ett VM-guld hon strävade. Det blev två. Skiathlon och tremilen. Den där vurpan i stafetten kommer vi aldrig behöva fördjupa oss i mera.

Alla begriper ju att träningsmängderna är enorma för den som vill bli världens bästa på skidor. Men det är så mycket annat som måste fungera. Man måste våga bryta sig loss ur samarbeten man inte tror på, välja sin egen väg, lita på sig själv, ha en plan för träningsmängd och tävlingsprogram, ha ett taktiskt sinne, en tjurig skalle, en stresstålighet mot annalkande mjölksyreattacker. 

Man måste våga förklara för landslagsledningen att, ”jag skiter i pre-campen i Toblach och sticker hem till pappa i stället.” Pappa heter Per-Ola och är hennes tränare. Det är inte den lättaste saken i världen att vara tränare åt sin egen dotter, att hantera rollspelet, pappa ikväll, tränare i morgon bitti. Några lyckas. 

Stefan Holm blev olympisk guldmedaljör med farsan som tränare, Armand Duplantis är världens genom tiderna bäste stavhoppare, tränad av pappa - och mamma.

Balsam på såren

För det svenska skidförbundet kom den svenska succén på tremilen (Frida Karlsson trea, jättesensationen Linn Svahn fyra) som balsam på såren efter dagar av trätor och möten, diskussionen om vallans roll i mindre lyckade lopp och om laguttagningen i herrarnas stafett där Calle Halvarsson tvingades ta en sträcka (skate istället för klassiskt) som han egentligen inte ville åka. Tjejerna klagade över dåliga skidor, vallachefen talade om sportslig otillräcklighet, det var ett munhuggande som vi vanligtvis inte hör talas om. 

Jag tycker det är rätt uppfriskande. Det är så mycket puttinuttigt ibland där alla skall vara sams och överens; ärlighet, raka rör, vädrade åsikter - det lönar sig alltid i längden.

Tremilssuccén får allt det där - om det nu var så farligt - att falla i glömska. Guld och brons och uppenbarligen på alldeles utmärkta skidor. Och för pappa Per-Ola måste det ju också ha varit en underbar dag när han tillsammans med sin dotter kunde konstatera att de valde rätt träningsupplägg i lugn och ro hemma i Sollefteå inför VM. 

Vilken uppvisning!

Och loppet, herregud vilken uppvisning. Kan inte minnas att jag sett något liknande i något damlopp med en svenska som vinnare. Det var ju så här norskorna Therese Johaug (fyra tremilstitlar) och Marit Björgen (två) brukade göra. När de totalt dominerade och dödade skidlopp efter skidlopp. 

Ebba stack med mer än halva loppet kvar, tvekade inte ett ögonblick, fick inga schackningsperioer, ökade för varje meter avståndet till de jagande som inte alls jagade utan insåg sin begränsning och ställde in sig på jakten på de lägre värderade metallerna. Trodde till och med att Ebbas ryck skulle knäcka Frida Karlsson som började tappa stilen men piggade på sig och kämpade till sig ett brons. 

Ebbas uppvisning var enastående (minns Johan Olsson på femmilen för tio år sedan) och hennes taktiska snillrikhet, hennes aldrig vacklande rytm, hennes jämna, hårda fart där i sin ensamhet ledde till slut till en av de mera minnesvärda, svenska skidsegrarna genom åren. Ebba Anderssons namn kommer att finnas på listan när bragdjuryn samlas någon gång i slutet av året. Längdåkning på skidor ligger mycket djupt i den svenska folksjälen och miljoner hjärtan klappar för den här rödlistade sporten.

Miljonerna rullar in

Ebba Andersson har vi följt länge. Hon hade tre år kvar som junior när hon debuterade i världscupen 2015, hon har sakta men säkert byggt en tålig kropp under timmar av slit, under monotona mil, och nu vid 25 års ålder står hon på sin absoluta topp. 

Längdåkning är en slitsam sport men den bjuder numera också på så mycket fart och elegans och nöjsam åkning (tack vare den tekniska utvecklingen av både skidor och vallor) att karriärerna blir rätt långa. Ebba har många år kvar om hon vill.

Och Ebba Andersson AB är ett företag som går bra. Där finns ännu ett citament att förlänga karriären. Charlotte Kalla hade succé med sitt bolag, nu tänker hon föda barn - men först efter en svängom i TV4:s ”Lets Dance” - och nu har hon fått en värdig efterträdare. Under 2022 omsatte Ebba 4,6 miljoner i sitt bolag, vinsten låg på 2,7 miljoner, tillgångarna är på väg att ticka upp mot 10 miljoner. Det lär bli en rejäl påfyllning i år både i prispengar och från hennes tolv samarbetspartners (där finns bland andra Bauhaus, Swix, Fischer och Volkswagen) som säkert gladeligen betalar ut sina bonusar - sannolikt i miljonklassen - nu när de får spegla sig i två glänsande guldmedaljer.

Svensk herrskidåkning? Nej, den pratar vi inte om idag.