Generellt lyder ju annars varningsropen: skär ner, spela färre matcher, skona spelarna. Klagomålen kommer från både de manliga och kvinnliga spelarna i de stora lagen i de tuffaste ligorna, och förstås allra mest från de duktigaste spelarna som både har sina klubblag och landslag att befrukta med sin kreativitet. Istället flera turneringar, länge turneringar, flera lag i slutspel. På damsidan dök det till och med upp en 7-mannaturnering som lurade bland andra Malmölaget Rosengård att åka ut i Europa och få med sig en dryg miljon hem. Hela upplägget var snarare ett hån mot fotbollen. Jag vet inte vilket PR-trick det här skulle vara men att det fanns någon i bakgrunden som tänkte göra sig en hacka på det här också är väl uppenbart.

På Pia Sundhages tid

1984 blev Sverige Europamästare i fotboll för damer. Det fanns väl inte mer än tio nationer i världen som var kapabla att spela på en någorlunda anständig nivå på den tiden. Men det var min första kontakt med damfotbollen. Minns att jag intervjuade Pia Sundhage och Anette Börjesson på en bänk i Järnvägsparken i Linköping inför semifinalen i detta EM. Den spelades i min dåvarande hemstad och Sverige slog ut Italien, gick till final, ett dubbelmöte mot England. Båda lagen vann sina hemmamatcher med 1-0 (Pia Sundhage) och det blev ett straffavgörande på en leråker i Luton där Sverige avgjorde (Pia Sundhage igen) med att sätta Sveriges sista straff.

Det hette inte ens EM på den tiden utan European Competition for Women´s Football, matcherna spelades i 2x35 minuter och med 4-ans bollstorlek. Det var ju i en tid då kvinnor inte ansågs orka lika mycket som män, en tid då kvinnor inte ansågs kapabla att hoppa stav, kasta slägga eller springa 3000 meter hinder.

Misstron mot kvinnor levde kvar i hela samhället obegripligt länge. Om man skall bedöma spelares klass för sin tid var kanske just de där två, Pia Sundhage och Anette Börjesson, den bästa toppforward och den bästa innerback Sverige haft. Om man sa till Pia att hon spelade som en hel karl blev hon smickrad. Hon spelade bara med pojkar och ville bedömas mot dem. Börjesson var ett bollsnille på många plan (inte minst badminton) och elegant i sitt liberospel.

Ett pånyttfött Sverige

Nu finns det en del som talar om årets EM i Schweiz som en stor svensk chans till en andra EM-titel. I så fall så oändligt mycket större i en helt ny fotbollsvärld där alla de stora klubbarna på herrsidan också satsar på sina damlag, där sporten är spridd över nästan hela världen, där de kvalificerade motståndarna är oändligt många fler och Sverige, som var något av ett föregångsland för damfotboll  på 80-talet ( i t ex Ryssland var den till och med förbjuden av hälsoskäl), nu inte alls är favoriter i några mästerskap.

Jag skulle inte kasta in några tusenlappar på svenskt guld i Schweiz, men det jag sett av laget i de två senaste träningslandskamperna har onekligen höjt mina förväntningar. Storseger mot Danmark, säkert 2-0 med mersmak mot Norge men framförallt ett mera komplett lagspel kryddat med några invididuella profiler med kapacitet att avgöra matcher. Bäst illustrerat av ett samarbete mellan lagets bästa spelare, Johanna Rytting-Kaneryd och den pånyttfödda Stina Blackstenius. Vadstena-tjejen dök ju upp som en målfabricerande efterträdare till Lotta Schelin men har förvånansvärt ofta krånglat till det, missat chanser och fått mest beröm för sitt energiska och uppoffrande försvarsspel. I den nya versionen av Sverige är hon mer distinkt och beslutsam och målen har kommit.

Fräckt och berömvärt

Peter Gerhardsson tackar för sig som Sveriges förbundakapten efter sommarens mästerskap. Jag började tycka att han tappat stinget, att de svenska laget bara blev sämre, krånglade till det, hade tappat skärpan, att det inte riktigt hängde ihop. Vad som sedan hänt vet jag inte - men någonting är det. Laget uppträder med en auktoritet jag saknat. Går högt i press, visar fysisk styrka i närkamperna både högt och låg och har lyckats förena starkt destruktiv spel med periodvis elegant anfallsspel och fina mål.

Det ser ut som ett komplett lag ända  från Jennifer Falk i målet till Blackstenius på topp. Och däremellan mittfältsmotorn Filippa Angeldahl som en damernas Jonas Thern med både defensivt spelförstånd och energisk skaparglädje. En genial passning till Rytting-Kaneryd, en direktboll från henne in mot Blackstenius som hänsynslöst tryckte in bollen. Ledningsmålet mot Norge. Ett mönsteranfall, tre spelare i svit som gjorde exakt det de är skapade för att göra. Det var vackert. 

Standarden på målvaktssidan i Allsvenskan är verkligen varierande men duktiga landslagsmålvakter har Sverige ofta haft. Jag sätter nog Elisabeth Leidinge och hedvig Lindahl främst men Caroline Jönsson skall inte glömmas och i normala fall hade Jennifer Falk suttit på bänken också den här sommaren. Men Zecira Musovic valde fortplantningens ädla konst som ett avbrott från fotbollsvardagen i Chelsea och - smått överraskande - dyker hon nu upp i Malmö FF till hösten. Det måste väl vara första gången i fotbollens historia som ett toppsatsande lag värvar en höggravid spelare för en framtida jakt på mästerskapsguld. En fräck och berömvärd manöver av MFF.