Stockholms politiker säger nej till olympiska vinterspel i den svenska huvudstaden 2026.

Det kan vara det klokaste beslut som någonsin tagits i Stockholms stadshus. I hård konkurrens, möjligen, med beslutet för länge sedan att bygga en tunnelbana.

Stockholm lämpar sig synnerligen illa för olympiska vinterspel. Det är för långt till de naturliga vinterorterna, Falun och Åre, som ovillkorligen hade måst inlemmas i konceptet.

De vildhjärnor som föreslagit byggande av hoppbackar samt bob- och rodelbanor i Stockholm saknar fullkomligt förankring i verkligheten. Deras resonemang ansvarslöst.

Precis som Stockholms politiker säger är Stockholms ansökan alldeles för våghalsig. 

Tidigare har det varit så, att entusiasmen kommit från de lokala politikerna som sett möjligheten att få åtskilliga faciliteter - idrottsanläggningar och infrastruktur - bekostade av Internationella Olympiska Kommitténs TV- pengar, medan tveksamheten varit större hos SOK, idrottsrörelsen och allmänheten. Och idén har till slut stupat på att regeringen inte gett de nödvändiga statliga garantierna.

Regeringen måste med

Jag föreslog i min förra krönika om Stockholms vinter-OS-ansökan, att man först borde efterhöra möjligheterna att få regeringen med på tåget, eftersom så mycket möda och pengar annars kunde gå till spillo för att till slut stupa på ett regeringsnej. Möjligen är det detta Stockholms politiker gjort, lyssnat till hur tongångarna går i regeringen, för ett stopp i det här tidiga skedet besparar många en massa onödigt arbete, åtskilliga tiotals miljoner och onödiga trätor och spekulationer.

Det går inte att med bibehållen politisk trovärdighet i dagens pressade Sverige, där polis, skolor och sjukvården skriker efter resurser och restaurering, se miljarder försvinna i hoppbackar och bob- och rodelbanor som ingen kommer att använda. Jag hade gärna startat ett folkuppror mot det om det blivit aktuellt.

Jag blev redan tidigt misstänksam till den utredning som nu bevisligen inte kunde blidka några Stockholmspolitiker förutom socialdemokraterna. Hur dessa kan vara positiva på politiska grunder begriper jag inte. De misslyckades med att skapa politisk enighet kring projektet och tvingades kasta in handduken.

Det lät så där överhurtigt som det gör när man försöker sälja konserverad gröt med mördande reklam.

Floskler, Vestberg!

Och SOK:s relativt färske ordförande Hans Vestberg, som väl såg något nytt, lite uppblåst och lyxigt att få figurera i (han hade ju fått sparken från Ericsson förra sommaren som vd och koncernchef just för dylika vidlyftigheter) spädde på med att Stockholm nu skulle göra de billigaste spelen någonsin, man skulle bygga hållbart, kostnadseffektivt och bli en positiv kraft i samhället. Floskler ur en där katalog man tillgriper när det inte går att förklara för vanligt folk motiven för vinter-OS i en huvudstad på fel breddgrad.

Och nu verkar inte ens Sveriges Olympiska Kommitté riktigt tro på, eller fatta, att den olympiska tanken har skjutits i sank ännu en gång. Peter Reinebo i SOK säger sig inte förstå någonting, han är överrumplad, han tror att någonting helt oförutsett har skett i Stockholms stadshus som ingen kunnat ana. 

Det kan han ju möjligen ha alldeles rätt i; en glimt av klarsyn, uppvaknande och ekonomiskt ansvarstagande kan ha sipprat in med aprilsolen och det är nog bara för den svenska olympiska kommittén, dess yvige ordförande och verksamhetschefen, att se verkligheten och acceptera ett sunt politiskt beslut.

Tanken var befängd från början.

Kortlivad OS-general

Skönt i alla fall att höra RF-basen Björn Eriksson som mestadels försöker stå mitt i byxorna när det blåser; han måste naturligtvis beklaga å idrottens vägnar men säger sig acceptera det politiska beslutet.

Lite snopet förstås för den nyutnämnde OS-generalen Richard Brisius, som inte fick många dagar på jobbet. Men så är det när man satsar på fel häst. Han slapp å andra sidan ansvaret för något som ändå hade stupat på uteblivna statliga garantier. 

Han slapp att hantera den kostnadskrävande kravlista från IOK som bland annat var anledningen till att Oslo drog sig ur kampanjen för 2022.

Och jag tror att det finns flera punkter på IOK:s checklista som Stockholm hade fått svårt att svara upp mot. Det krävs till exempel ett folkligt stöd. Sådant erhåller man lätt i länder där de politiska företrädarna säger sig tala för folket. Men jag tror inte den svenska allmänhetens entusiasm för ett lokalt projekt för upprustning av huvudstaden har varit speciellt stort. Särskilt inte med tanke på den ringa förståelse för betydligt större problem i landets ytterområden som visas från centralt politiskt håll.

En liten sprint runt slottet och en förkrympt slalom i Hammarbybacken kan nog vara lagom.

De olympiska drömmarna, när de väl vaknar, får söka sig någon annan stans.