Oscar Lewicki, mittfältare i Malmö FF på gränsen till landslagstruppen, visar på andra värden när han ratar utländska anbud och skriver ett nytt treårskontrakt med MFF. Som han säger: "Det är klart att jag slagit till om Real Madrid hade frågat om jag ville komma."

Men det gjorde inte Real Madrid. Det är sällan Real Madrid riktar just en sådan fråga åt svenskt håll.

Oscar vill visa på Allsvenskan som ett, kanske, bättre alternativ än en osäker flytt till bara måttligt (om ens det) bättre klubbar.

Samtidigt försvinner Erdal Rakip från MFF. En av Allsvenskans friskare fläktar under årets som gick. Han gjorde debut redan som 17-åring i MFF:s A-trupp, han har varit i klubben sedan femårsåldern. Han ståtar med det svårslagna rekordet att ha vunnit fyra SM-guld vid 23 års ålder. Det talas om Benfica. En idealisk första flytt för en ung talang med minst tio år kvar på karriären. Portugisisk fotboll är den kanske mest livsbejakande i hela Europa, offensiv, teknisk och glädjefylld.

Stukade återvändare

Men alla får inte den möjligheten. Alltför många – vi har till exempel sett Simon Thern, Jordan Larsson, Kristoffer Olsson, Carlos Strandberg, Gustav Engvall, Melker Hallberg med flera – prövar utomlands men har tvingats hem med svansen mellan benen.

Trots inte alltid särskilt meriterade klubbadresser hamnar de i onåd, blir sittande på avbytarbänkar, till och med i "kylskåp", hyrs ut, tappar form och får avbrott i karriärer som kunnat bära mycket längre med lite is i magen, gedignare grundutbildning på hemmaplan, social mognad och trygghet att stoppa ner i bagaget på resan.

Oscar Lewicki vänder på kuttingen. Tänk om han kunde bli en förebild för det nya alternativet.

Han bekräftar att det fanns andra alternativ, med bättre ekonomiskt utfall än vad Allsvenska mästarna kan erbjuda, men när den 25-årige trebarnspappan satte sig och prövade plus mot minus fann han glädjen över spel i Malmö FF, hyllningarna från den fullsatta arenan, fansens kärlek, familjens trygghet så svåra att sätta på spel att han valde att stanna. Med en hygglig löneförhöjning förstås.

Och det skall sägas; en spelare av Lewickis karaktär och styrka – även om spelet gått lite i vågor – är sannerligen ingen låglönearbetare. Det handlar om rejält sexsiffriga månadslöner i en klubb som Malmö FF.

Han målade också upp skräckbilderna framför sig; ingen speltid, inte mycket att vinna, inget lyft i fotbollsutbildningen, kanske frysboxen, utlåning, hemvända, inget landslagsspel. Mycket livskvalitet att förlora.

Giriga agenter

Fler borde tänka som Oscar Lewicki. Men tyvärr har alltför många unga spelare alltför klåfingriga och pengakåta agenter som vill ha ut sina spelare så tidigt som möjligt för att hinna med att skriva så många kontrakt som möjligt och stärka den egna kassan. Det är de kloka rådgivarna som saknas.

För många av de här spelarna skulle ha en annan mognad, en större chans att etablera sig om de väntade några år, etablerade sig tungt i Allsvenskan, hann med att pröva landslagsspel. Det vi ser är tyvärr en delvis sönderstressad fotbollsgeneration som inte kommer att få ut sin fulla potential så som vinden nu blåser genom transferfönstren.

Sedan truppen 2016 presenterades har Malmö FF sålt ut ett helt lag och mer än så. Målvakten Johan Wiland, backarna Pa Konate, Anton Tinnerholm, Yoshimar Yotun, Kari Arnasson, Felipe Cavalho, mittfältarna Kofi Adu, Wolff Eikrem, Tobias Sana, Erdal Rakip, anfallarna Pawel Cibicki, Vladimir Rodic, Jo Inge Berget, Vidar Örn Kjartansson. Jag har kanske missat någon.

Inte en på tio

Jag vet inte hur den klubb skall se ut eller konstrueras som förmår bygga lag i, låt oss säga, i femårscykler, som hinner ta ut i varje fall några år av hög kvalitet innan spelare försvinner. Eller som är så starka att de helt enkelt kan bjuda emot eftersom alltfler spelare – när du Oscar Lewicki har gjort dem uppmärksamma på det – kanske börjar inse att Allsvenskan inte är så dålig, att möjligheterna kanske finns i Sverige, att det bara är ytterst få som i 20-årsåldern når den kapaciteten att de stora klubbarna öppnar sina kassavalv. Det är inte ens en på tio.

När nu inte Sveriges rikaste klubb, Malmö FF förmår bygga långsiktigt, vem skall då kunna?

_____

PS. Expressen presenterade häromdagen listan över de allsvenska tränarnas löner. Östersunds Graham Potter drar in mest med sina 1 389 600 kronor. Det är klart att Sveriges bäste tränare skall tjäna mest. Men hur mycket sanning ligger i de här siffrorna?

Där står att MFF-tränaren Magnus Pehrson tjänade 260 000 om året. 21600 i månaden. Nu gällde dock anställningen bara från den 23 november till årsskiftet vilket Idrottens Affärer uppmärksammade. Magnus kom från jobbet som förbundskapten för Estland.

Den här statistiken är meningslös eftersom den (antar jag) bygger på deklarationer. Är det före eller efter avdrag? Den som har egen firma eller bäst deklarationshjälp hamnar på helt andra summor.

Jag minns när det stod att Björn Ulvaeus tjänat 76 000 ett år. Mamma Mia. Någon som tror på det? Vad Potter beträffar har han kanske betalt som regissör och danspedagog också. Det framkommer inte heller. Irrelevant statistik är helt enkelt fake news.