Nu är också hennes tid som svensk förbundskapten över. Hon lämnade arenan efter 0-2-förlusten mot Nederländerna i den pågående EM-turneringen och glorian satt lite på sned.

Hon överskattade sina befogenheter när hon kom, hon fick aldrig klubbarna med sig. Fick hon spelarna, fullt ut? Jag vet inte. Jag tycker det finns åtskilligt att ifrågasätta i hennes ledarskap men det är inte hennes fel i grunden, att det kvinnliga svenska fotbollslandslaget halkat efter. Det ser stelt och torftigt och lite klumpigt och fantasilöst ut och det finns en grym läxa för de svenska klubbarna att göra.

Man kan, med fysisk kraft, taktiskt snille, gränslös offervilja och outtröttliga löpningar komma långt också i fotboll. Och på så vis kompensera det som är svensk fotbolls stora problem; bristen på kreativa spelare, teknisk briljans, bollsinne, kvickhet, passningsprecision. På den hyllan är det glest i butiken och jag vet, att ingen förbundskapten har varken tid eller möjligheter att ansvara för fotbollspelares utbildning.

Snudd på fiasko

Men för att kompensera för bristerna ovan krävs de snabbaste fötterna, de längsta löpningarna, tempoväxlingarna, tuffheten och närkampsspelet - alltså allt det där som kan leda långt (och har gjort det) när förhållandet till bollen inte varit det  allra bästa.

Det är snudd på fiasko det Sverige presterat i Nederländerna.

Det var ett obegripligt och dumt beslut av Pia Sundhage att röra om i hela laget och skapa en ny backlinje i sista gruppspelsmatchen som italienskorna kunde vinna och därmed tvinga Sverige till kvartsfinal mot Nederländerna. Motiveringen att spara spelare - jag hörde t o m någon forcerad bisittare med regnbågsfrisyr hylla beslutet att vila Nilla Fischer för att hon hade en så tung kropp; herrejisses - för att ha dem fräscha längre fram i turneringen är en mycken korkad idé eftersom man kanske inte alls är kvar längre fram i turneringen.

Det är man nu inte.

Elementära brister

Det är fyra mycket bättre lag som spelar vidare. Ja, Sverige kanske rent av var det sämsta av de åtta kvartsfinallagen.

Italien - som alltså kom sist i svenskgruppen - var helt överlägsna i teknik, kvickhet och bollbehandling.

De flesta lag jag sett har flera funktionella spelare än Sverige som jag tycker har stora elementära brister. Jag tror orsakerna står att finna i ett otillräckligt ledarskap på alla åldersnivåer som bottnar mera i de glada amatörernas entusiasm än den professionella, välutbildad instruktörseliten. Man borde ta hjälp av f d manliga fotbollspelare som förebilder för att ge tjejer ett naturligt handlag med bollen. Ledarskapet är för dåligt, de bästa och mest äregiriga väljer herrfotbollen. För en förbättring - och det är mycket som behöver göras - krävs att de största och starkaste fotbollsklubbarna i Sverige, alltså de som i huvudsak lägger krutet på herrfotbollen, också satsar på utvecklingen av kvinnliga fotbollspelare - gärna med hjälp av de manliga förebilder de har till förfogande. Varför blev Pia Sundhage så bra? Hon spelade på lika villkor med grabbar!

Takt med omvärlden

Det behövs modeller för kvinnlig fotbollsfunktionalitet om de skall hålla takt med omvärlden. Och de finns bland manliga f d elitfotbollsspelare. Därmed inte sagt att det blir succé med Peter Gerhardsson som Sundhages efterträdare - förbundskaptenen får hålla tillgodo med vad klubbarna presterar - men jag är ändå nyfiken på vad den smarte gossen kan göra.

Sverige har idag ingen given, central nyckelspelare. Det jag sett av Carolina Seger förklarar varför hon inte hållit platsen i Lyon. Det är destruktivt ok men konstruktivt alldeles för trögt och finessfritt på det svenska mittfältet.

Passningsspel, bollmottagningar, instick till forwards - bristerna är stora.

Jag har inte sett Sverige i någon match med ett etablerat, kontrollerat, uthålligt anfallsspel.

Inga snabba kantattacker med forwardskompetenta backar (även om jag gillar Jessika Samuelsson som den kanske bästa svenskan) som är en så viktigt ingrediens i dagens fotboll.

Trögt, stelt, omständigt och rätt fantasilöst.

Spännande samarbete

Det finns ett embryo till något spännande i samarbetet mellan Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius; de skulle kunna avgöra åtskilliga matcher och rejält öka på sin blågula målskörd men jag saknar det etablerade spel och den konstruktivitet och kvickhet som måste understödja och omge dem.

Svenskorna ger mig intrycket att de alltid är i tidsnöd. Och i den här kvartsfinalen hade ”vi” inte ens en målvakt i  toppklass.

Det krävs en rejäl handlingsplan för svensk damfotbolls utveckling. Hur intresserat är Svenska Fotbollförbundet av det?

———

PS. Jag vet att jag skrivit detta förut; om man strävar efter jämställdhet i förutsättningarna mellan kvinnor och män i t ex fotboll; varför dömer då inte de bästa domarna när de bästa spelarna spelar? Det är en snedvriden jämställdhetsambition att kvinnliga fotbollsdomare nödvändigtvis måste döma när kvinnor spelar. De är genomgående alldeles för usla. Att låta de bästa herrdomarna döma vore att visa tjejerna respekt.