Aldrig har det spelats en mera teknisk och underhållande fotboll av så många i Sverige än på senare år.

Det beror inte minst på lag som Östersund och den etniska blandning som berikat fotbollen.

Lika sant är förstås att det hör till undantagen att svenska lag - som Malmö FF två år i följd - tar sig in i Champions Leagues gruppspel. För att väl där få smärtsamma påminnelser om att svensk fotboll i ett internationellt perspektiv står och stampar på samma fläck som alltid.

Så visst, skenet bedrar ibland.

Och när nu så många jublar över alla återvändare som kommer att höja kändisfaktorn i Allsvenskan; är det inte samtidigt lite tragiskt att så många svenska spelare försöker så mycket och lyckas så lite. Det vimlar ju av bortdribblade talanger ute i den europeiska snårskogen. De som lyckas i riktigt bra lag är undantag.

Roligt och sorgligt

Det är ju lite ”bortkomna” hemvändare som vi får glädjas åt.

Spelare som reste iväg med stora förväntningar för bara ett par år sedan och kommer hem, somliga av dem, med svansen mellan benen.

Simon Thern till AIK, Jiloan Hamad, Hammarby, Kim Källström, Djurgården, Christoffer Olsson, AIK, Mikael Hallberg, Kalmar bland andra är nya för året.

Källström en av få framgångsrika med en lång utlandskarriär. Kallas årets bästa värvning. Jag vill se det först. Om en känsla av mättnad infinner sig syns den väldigt tydligt på en spelare av Källströms typ som går så mycket på energi. Men vilken härlig personlighet, vilken förstärkning för fotbollen på ett djupare, mänskligt plan.

Listan över återvändare på senare år kan göras längre; Magnus Eriksson, Malmö FF (nu i Djurgården), Tobias Hysén, Göteborg, Andreas Isaksson, Djurgården, Behrang Safari, MFF, Victor Prodell, Elfsborg, bröderna Elm i Kalmar.

Som sagt; kul på ett sätt men ett sorgligt bevis för att alltför många inte har tillräckligt lång utbildning för att klara av sitt yrke i utlandet.

Victor Claesson är ett bra exempel på motsatsen; han hade tålamod, han väntade och utbildade sig i Elfsborgs kreativa miljö och är nu färdig för större uppgifter.

Hyllning till konstgräset

”Alla” tippar Malmö FF igen. Risken finns att laget inte gör tillräckligt många mål. 

Jag tror AIK vinner Allsvenskan. 

Rickard Norling i rätt miljö - och det är klart att det är i Stockholm (Solna) han vill vara - kan bli ett lyft för många spelare och om nu Simon Thern och Christoffer Olsson, nu som fullvuxna, kan visa det de lovade som unga talanger finns en utväxling i AIK:s spel som kan räcka mycket långt.

Häcken nämns för första gången som en guldaspirant. Vad gäller fotbollskvalitet och underhållsvärde har Häcken i flera år haft ett guldkantat spel, kreativt och piggt, men det har alltid trillat in lite för många baklängesmål. Ny tränare: Mikael Stahre. Mera entusiasm kan man inte få. Och det var kul att höra Lustig säga under den allsvenska upptaktsträffen: ”Konstgräsplanerna har gjort den svenska fotbollen bättre.” Jag har hävdat det länge - kvickhet, exakthet, passningsskicklighet, teknik; allt tvingas i snabbare tempo på konstgräs. Men det var nog första gången jag hörde en allsvensk tränare säga det.

Kostymerna i Borås

Jag tror Norrköping är en farlig smygare. Sebastian Andersson och Kalle Holmberg; ett allsvenskt vinnarlag behöver egentligen två forwards med kapacitet att göra 10-14 mål vardera.

Men i mina drömmar blommar Frösöblomstren året runt och i evighet och Östersund vinner Allsvenskan, vinner folkets hjärtan, vinner respekt. Det Graham Potter och hans kosmopolitiska blandning med bländande fotboll, humanitära och sociala ambitioner, konstprojekt och dansuppvisningar har åstadkommit är något högst anmärkningsvärt.

Och jag vidhåller att laget i första halvlek mot Hammarby i den allsvenska premiären i fjol spelade den vackraste fotboll som vi sett på en allsvensk arena genom alla tider.

Även om jag råkar äga en MFF-halsduk numera (jag kom ju ut till slut) så skulle nog ingenting göra mig lyckligare än om Östersund vann Allsvenskan.

Jag har lite konstnärssjälskärlek också till Elfsborg som i sin strävan att vara självförsörjande på fotbollsspelare har utvecklat en speciell näsa för talanger och hur de bör förädlas. Jordmånen verkar god, strömmen av talanger aldrig sinande och det syns som att den gamla textilstaden också lyckas sy kostymer som passar eller ger lagom utrymme att växa i. Svårslaget på hemmaplan, lite vilset borta; det kan väl också ha med ungdom och otillräcklig trygghet att göra. Men man vet aldrig vad en knalle från Sjuhäradsbygden har i väskan.

En guldfot i röven

Jag spelade en (1) match för Sirius en gång i tiden (vi slog Sumpan med 2-1) så jag har hållit ett öga på klubbens framfart sedan  dess. Allsvenskan nu efter 43 år, men som den klurige tränaren Kim Bergstrand sa; ”Vi som inte kan gå till de fina bilsalongerna får gå på lite begagnat gods.” Tror ändå han menar att det går att ta sig fram på de allsvenska vägarna ändå och av spelet att döma har Sirius lika goda chanser som J Södra i fjol att överraska.

Eskilstunas lån av en stockholmsk skvader vet jag inte vad man skall tro om. Allt annat än retur till Superettan är en överraskning. 

Det fanns en idé för några år sedan att flytta Åtvidaberg till Linköping; det var när Djurgården och Magnus Persson hade alltför stort inflytande över klubben. Det stannade på tankeplanet, gudskelov.

Nu har Persson kommit till staden där guldfoten är dobbskodd och inga feltramp tolereras. Här kan man vinna guld och få den där guldfoten i arslet och skickas tillbaka över den svensk-danska bron till staden där Nordens bästa lag finns, FC Köpenhamn.

Det är den positionen Malmö vill erövra. Hur det skall gå till skall jag prata med MFF:s ordförande Håkan Jeppsson om i veckan och det kommer ni att få läsa om innan Allsvenskan drar igång här på Idrottens Affärer.

Räkna med trafikstockning…

Det finns ett par saker ur floskelarkivet som jag bra gärna skulle vilja städa ut inför den här säsongen; TV-kommentatorerna säger ofta när två spelare ur samma lag inte kommer överens i en duell; ”de gick på samma boll.” 

Ja, har de någon annan att välja på? 

I år skall dessutom alla lag i Allsvenskan spela med samma boll så det kommer att bli en jävla trafikstockning.

Vid den allsvenska upptaktsträffen hörde jag presentatören Jesper Hussfelt, vid flera tillfällen tala om spelare som ”blivit proffs.” Så sade vi förr när de svenska spelarna var amatörer som kunde flytta utomlands och få betalt. Nu är alla svenska spelare yrkesmän, professionella (i varje fall vad gäller anställningsformen), alltså proffs. Det de gör idag är att byta jobb, flytta utomlands och få mera betalt. Och, i oroande många fall, stanna i sin utveckling och ta flyget hem.