Det finns en fråga kvar att ställa så här i skid-VM-tider och apropå den bitvis infekterade debatten om hur man undviker sjuka åkare. Om det nu, som flera experter menar, inte ger någon prestationshöjande effekt att ge friska skidåkare astmamedicin, men att man med den kan undvika skidåkares vanligaste sjukdomar, varför skyddar då inte Sverige sina åkare precis som norrmännen gör?

Vi får ju alla det rådet att bomba på allt vad vi har av kurer och medikamenter så fort vi känner att en förkylning är i antågande.

Och det är ju nu klargjort att norrmännen (varför bara norrmännen?) får fortsätta att medicinera sina skidåkare med astmamedicin. Det kan möjligen finnas etiska överväganden att göra, men är medicinskt accepterat. Den svenske professorn Kjell Larsson förklarade det med, att det inte behövs en diagnos för ordinera medicin mot sjukdomen astma, det räcker med symptom.

Hålla sig frisk

Jag har symptom på muskelsvaghet - kan jag få ta anabola steroider?

Skämt åsido; skidåkare, om några, vet att det lurar i varje fall lättare astmasymtom nedanför varenda lång utförslöpa i ruskig fart och 15 minusgraders rå luft i lungorna.

Skidåkare drar mycket lättare än normalbefolkningen på sig luftvägsinfektioner. Hård ansträngning, hög fart, kall luft, kraftig tömning av kroppens resurser, och luftvägsinfektioner utlöser i sin tur en icke-allergisk astma.

Johan Olsson och Calle Halvarsson hade kanske sluppit sina långa avbrott i säsongerna om de fått hjälp att medicinera mot sina symptom.

Det handlar om en extremt utsatt grupp.

Skidåkarens kanske allra viktigaste del av hårda förberedelser för ett mästerskap handlar om att hålla sig frisk. Det är lättare sagt än gjort.

Varför inte hjälpa till att undvika avbrott i träning och tävling på grund av sjukdom, när det räcker med symptom för att det skall vara fritt fram att medicinera - när det dessutom inte ger några prestationshöjande effekter.

Ny syn på saken

En definitionsfråga förstås; det kan ju anses som en prestationshöjande effekt att inte låta en, än så liten, infektion sänka prestationsförmågan.

Inom hästsporten är det inte tillåtet att göra en sjuk häst frisk för att starta. Det är doping.

Beslutet att låta norrmännen fortsätta som de gjort borde i alla fall öppna debatten för en annan syn på saken också i Sverige.

Nu är det gjort.

För hur vi än vrider och vänder på formkurvor, pulsklockor, lungkapacitet och syreupptagningsförmåga så genomförs detta skid-VM, i den underbara terrängen runt Lahtis i Finland, i skuggan av dopingavstängningar och märkliga turer om effekterna av en sårläkande läppsalva.

Idrottens värsta gissel

Minns Lahtis 2001 - jag gör det lätt för jag satt under ett parasoll vid en pool i tjugofem graders värme på Kanarieöarna den gången, när vår duktige medarbetare på Sydsvenskan, Peter Nielsen, ringde och berättade om den största dopingskandalen skidsporten dittills drabbats av. Han var på plats och försåg mig med nödvändiga detaljer - och de var minst sagt skrämmande - för att jag skulle kunna kasta mig över datorn och skriva ännu en av de hundratalet krönikor om idrottens värsta gissel som jag tvingats författa genom åren. Sex skidåkare och en handfull ledare ur den finska truppen fick schavottera, det rörde sig om bloddoping den gången, erytropoetin (epo), medlet som sätter fart på kroppens blodkroppsfabriker att jobba på högvarv utan kaffepauser eller ob-tillägg. Nu hade finländarna gått ännu längre och funnit ut att ämnet hemohes, en s k plastmaexpander, ökade ut blodmassan så att andelen röda blodkroppar vid provtagning såg helt normalt ut. En maskering av epo-dopingen. Den skulle inte kunna spåras. Men precis som fallet var när t ex Ben Johnson åkte fast i Söul 1988 för den då okända steroiden stanozolol, var kontrollapparaturen kalibrerad också mot ett icke känt medel och den snaskiga skandalen, med blodpåsar och sprutor funna i en väska på en Shell-mack, blottlagd i all sin eländighet.

Hoppas hitta syndarna

Den här gången är det ryssarna som fått känna på Wadas tuffare kontrollprocedurer och vi får väl hoppas att de hittat de rätta syndarna, att det inte bara statuerats exempel så att man silar mygg (som kan vara farliga nog) men sväljer elefanter.

Fysiskt har det naturligtvis varit plågsamma förberedelser nog för alla som vill kandidera om medaljplatser i VM men mentalt har norrmännen förstås - efter först Martin Johnsrud Sundbys tvåmånadersavstängning för ”felaktigt bruk av tillåten astmamedicin” och sedan Therese Johaugs ”rättegång” och 13-månadersavstängning för påsmetning av läppsalva - haft en ovanligt tuff uppladdning.

Överskott av adrenalin är också en farlig drog. Det var väl den som drabbade Stina Nilsson när hon skulle runda på utsidan för att säkra en finalplats men överilade sig, körde för snävt och drog med sig en ryska i fallet. 

Första och starkaste könet

Skidsprinten är något av det häftigaste som tillförts underhållningsidrotten, riskmomenten inbyggda i dramaturgin, och därför kan också världens i vinter bästa sprinter stå på näsan och bli snuvad.

Vi får komma över det. Hon gör det säkert och nu fick vi istället njuta av två andra fighters, Hanna Falk och Ida Ingemarsdotter som gjorde vad de kunde utan att orka ta klivet upp på pallen. Twittergenerationen föder i alla fall inte bara e-sportutövare. Så många kompetenta svenska skidtjejer i samma generation har väl Sverige aldrig haft.

Det första könet är också det starkaste.

Om samma förhållande rådde i det smala yrket presidenter skulle världen kännas lite lugnare.