I undertexten går att läsa; politikerna står inför gigantiska utmaningar av annat slag i det här landet och kommer inte att ge de nödvändiga statliga, ekonomiska garantierna.

Det bör kunna bli en närmast politisk enighet om det.

Vinter-OS passar nämligen ovanligt illa i huvudstaden Stockholm.

Inga mer vansinnigheter

Att vinterdrömmare  med politiskt ansvar vurmar för tanken kan jag på ett vis förstå; här finns möjligheter att med bl a 8 miljarder från IOK finansiera anläggningar som en huvudstad som Stockholm anses behöva; skidanläggning, hoppbackar (möjligen har man tänkt om här) och en bob- och rodelbana!

Jag har svårt att se att någon stad i världen någonsin har (haft) behov av en bob- och rodelbana. Antalet utövare i dessa sporter är inte fler än att det räcker med en sådan anläggning på hela jordklotet.

Skall den verkligen ligga i Stockholm?

Var det inte vansinnigt nog att bygga hoppbackarna i Falun?

Det finns fortfarande de som tycker att man bör bygga dylika också i huvudstaden.

För vem?

Säger staten ja eller nej?

Backhoppning är sedan länge en fullkomligt död sport i Sverige. Även när den levde utgjorde den en så liten minoritet att den knappt skulle fått bidrag till en studiecirkel.

Nu går Stockholm (och för all del SOK:s nye ordförande Hans Vestberg) ut med gammal sedvanlig floskelentusiasm och säger att ”vi skall göra de billigaste spelen som någonsin gjorts” , ”vi skall bygga för hållbarhet”, ”vi skall bygga kostnadseffektivt”, ”vi skall skapa en positiv samhällskraft”.

Det presumtiva OS-spekulanter i första hand borde göra - gärna med Stockholm i spetsen - är att förklara för Internationella Olympiska Kommittén (IOK) det vansinniga i att ha bob- och rodel kvar på det olympiska programmet. Ta bort det, annars arrangerar vi inte. Det går att ställa krav i dessa tider; det är inte helt självklart att städer står i kör för vinterspel i all framtid.

Och det andra (eller första) för Stockholms del borde kanske vara att efterhöra möjligheterna att få de statliga garantierna, innan man ödslar tid, kraft och pengar på någonting som till slut ändå stupar (som det brukar göra) på att regeringen säger nej. Kan den med trovärdighet och gott samvete egentligen göra någonting annat?

Man skall vara försiktig med att tala om efterbruk och positiva effekter av ett OS. Calgary, Salt Lake City, Turin med flera har inte fått några positiva, långtgående effekter av att ha varit olympiska arrangörer.

Sverige passar inte in

Man bör ha en viktig sak i åtanke; när IOK delar ut arrangörsskapet så gör man det med tydliga förbehåll. IOK ockuperar i princip OS-staden för att dra mesta möjliga vinstfördelar av arrangemanget. Ett av skälen till att t ex Oslo drog sig ur (tillsammans med flera andra) efter nej från sina politiker (ansökan gällande spelen 2022) var just den mäktiga kravlista som IOK presenterat.

Sverige är inget bra land för ett vinter-OS - om det nu är ett storstadsprojekt man eftersträvar. Det är för långt mellan storstadens miljonpublik och naturens förutsättningar. På kontinenten (och även i Norge) har tättbefolkade, stora områden och städer nära till fjäll och natur.

Det räcker inte med att stockholmare tycker det är lite ball med en stafett runt slottet, en förkrympt slalom i Hammarbybacken och skidspår i förorterna och därmed, för att som utredaren Jesper Askinger utbrista: ”Vi har erfarenheter av att göra arrangemang som varit framgångsrika.” Inte ens om han räknar in världscuptävlingar var för sig i Åre, Falun eller Östersund ger det någon som helst hint om vidden av ett olympiskt arrangemang. 

Romantik, drömmar...

Det går inte att bygga en OS-ansökan på romantik och drömmar. Det är kall realpolitik som gäller. Och ett OS kan inte jämföras med någonting annat. 

Stockholm jämför sig med Albertville 1992. Ja, det var ett olympiskt spel utkastat i hela franska Savojen, utan storstad, utan ett riktigt centrum. Det tävlades i Thorens, La Plage, Tigne, Courchevel, Meribel. Albertville (20 000 invånare) hade tilldelats skridsko och konståkning, invignings- och avslutningsceremonierna. Albertville var bara ett namn, spelen utspridda till befintliga vinteridrottsorter. Det är en mycket dålig jämförelse. Men utspridda spel var det, den jämförelsen håller delvis.

Nej, den svenska olympiska arrangörshistorien är ett evigt imperfekt.

Sommarspel 1912, ryttarspel 1956. Därefter idoga försök att få vinterspel 1984 (Sarajevo, Göteborg chanslöst), 1988 (Calgary, Falun på andra plats), 1992 (Albertville, Falun trea, en röst före Lillehammer), 1994 (Lillehammer, Östersund sex röster färre), 1998 (Nagano, Östersund trea), 2002 (Salt Lake City 64 röster, Östersund 14), sommarspelen 2004 (Atén, Stockholm med i finalomgången).

2022 (Peking), Stockholm startade en kampanj men drog sig ur 2014.

Chanserna har funnits. Tåget har gått.

Andra passar bättre

Hoten mot framtida OS (särskilt vinter) heter försämrad ekonomi, minskat politiskt intresse, tveksamheter hos näringslivet, terrorhoten, miljöhoten, väderförändringar (snöbrist), sjunkande allmänt intresse, Trump. Ja, han är väl ett hot mot allt.

Om större städer som centralort är framtidens modell finns det många länder som passar mycket bättre än Sverige. Fördelningen Stockholm - vad man än säger så är inte vintersport det första jag tänker på - Falun, Åre - och varför inte också Östersund och skidskytte - är ett helt galet koncept som jag tyvärr tror att varken politiker eller IOK kommer att köpa.

Och googlar man bob+rodel+skeleton+Stockholm kommer för all framtid, hoppas jag, svaret bli: ”menade du OS till Stockholm en omöjlighet?”

Yes!