Men det är alltjämt - och det har vi ju begripit länge - som om den här orkestern med engelsk dirigent springer runt och letar efter notpapperen. Ibland som om var och en spelar efter sin pipa, som om ingen konsert blir den andra lik. Mot Tunisien tilläts de leka, mot Nederländerna rasade försvarsspelet i hop totalt medan det fanns en del positiva anfallstendenser, mot japanerna var det mera öppna ögon, snabbare reaktioner, tätare skott framför den utmärkte VM-debutanten Jacob Widell Zetterström i målet. Men inget ordnat anfallsspel.

En brandsläckare

Det har ju inte varit Graham Potters uppgift att bygga ett landslag för nu och framtiden. Han har fungerat som amerikanen Red Adair som reste runt och släckte oljeplattformar som börjat brinna. Han har räddat den stora katastrofen från att inträffa, han har tecknat ner det enklaste partitur - ”Bä, bä vita lamm” ungefär - för att alla skall förstå, alla skall kunna spela sin pipa och att det inte låter för jävligt.

Med segern över Japan och poängen som den snabbe och smart skjutande Elanga fixade, får man väl säga att han lyckats med sitt första uppdrag. Han skall ju stanna länge efter VM är det tänkt. 

Endast den helt orealistiske kan be om mera. Tror inte det finns så mycket mera att hämta ur det här laget. Efter Tunisien-matchen strödde vi rosor efter lagets väg, hyllade de anfallsspelare som vi vet håller hög klass, mot Nederländerna rasade allt och mot japanerna var anfallsspelet i stort sett obefintligt. Jag hade inte sett Alexander Isak förrän han nickade en hörna i målramen mot slutet (eller var det målvaktens händer?). 

Viktor Gyökeres däremot gjorde avtryck som både hördes och syntes. Det blev mest brottning för hans del, men kamperna han tog mot varenda japan som kom i närheten var just ett sånt där artistframträdande som ändå räddar helheten och får en att glömma hur torftigt anfallsspelet var i den här matchen där alla var inställda på att försvara sig. Det var Gyökeres som med sina aktioner öppnade väg för Elanga när han sköt sitt andra VM-mål.

Lindelöfs dubbelspel

Det har ju varit planen från början; försvara bra, sno bollen,  hitta Isak och Gyökeres med enkla, raka djupledsbollar och försök kontra in de mål som räcker för att på ett anständigt sätt ta vara på den VM-chans somm kom från ingenstans efter ett historiskt fiasko i kvalet. 

En del av arbetsbeskrivningen fullföljdes men matchen blev mera en räddningsaktion än en skapandeprocess. Det torftiga anfallsspelet kan delvis förklaras av japanernas snabba motattacker och kvicka fötter. Det är ett riktigt färdigt, samspelt och respektingivande japanskt landslag vi ser i turneringarna numera.

Potter hade gjort tre byten sedan matchen mot Nederländerna och med tanke på vad Jacob Widell Zetterström presterade i sin VM-debut, Elliot Strouds obekymrade sätt att ta sig an sin VM-start och att Anthony Elanga var bäste forward och svarade för det eleganta mål som räddade poängen, så måste man väl berömma hans fingertoppskänsla där.

Ingen kan kritisera någon spelare för att inte göra sitt bästa men jag blir livrädd varje gång Gustaf Lagerbielke får bollen i lite trängda lägen, känner inte hundraprocentig tillit till den där backlinjen och nu blev dessutom Isak Hien så skadad att VM tycks vara över och det var olyckigt i dubbel bemärkelse för jag tyckte att Victor Nilsson Lindelöf i den mittfältsposition han tilldelats (samma som Aston Villa i vår) såg ut att kunna bli den felande länken som kan lösa upp knutarna och skapa arbetsmaterial åt anfallarna. Nu fick han återgå till försvarsjobbet innan han krampaktigt lämnade scenen.

Det var andra tider

Jag tror vi fått ut vad som går av det här laget och om det nu blir Norge eller Frankrike (eller vad?) i en 16-delsfinalen så finns det knappast resurser för att välta en riktig stormakt. Norge är en sådan numera. Det är naivt att drömma sig tillbaka till VM-sommaren -94, men minnesbilderna fladdrar opåkallade förbi. USA, för 32 år sedan. Dagens svenska trupp saknar dessa minnen. Kristoffer Nordfeldt var fem år gammal då, Ken Sema 10 månader. Resten inte ens födda. 

Men alla som sysslar med fotboll kan förstås sin historia. Det var andra tider, andra förutsättningar, de som hade sin verksamhet utomlands då måste konkurrera med de tre utländska spelare som varje lag tilläts ha på planen samtidigt, de som spelade i de bra lagen ute i Europa - Brolin, Dahlin, Thern, Schwarz, Kennet Andersson, Ingesson med flera - hade speltid i hårdare konkurrens, de hade ett framgångsrikt EM bakom sig två år tidigare på hemmaplan, där embryot till det framgångsrika VM-laget började växa till världsklassnivå. Idag hamnar kreti och pleti i utländska klubbar och blir lätt överskattade.

1994. En målvaktsgigant (Ravelli), slitvargar på mittfältet som Thern, Schwarz, Ingesson och Mild, spelare av en sort som i stort sett är obefintlig i det material Potter har att välja ibland. Och till detta, ett forwardspar (Kennet Andersson och Dahlin) som såg till att Sverige var det lag som gjorde flest mål i hela VM-turneringen, en mittfältsgeneral (Thern) som kunde bryta linjerna med djupa passningar och - som grädde på moset - en outtröttlig spelmotor (Tomas Brolin) som när bronsmedaljerna hängde runt svenska halsar  också fick den betydande hedersbetygelsen; en plats i det världsslag som togs ut. Och, icke att förglömma, ett försvarsspel som var intrimmat, välkittat och ett mittfält minerat av outtröttliga krigare.

Skönt ändå för dagens spelarna att de slipper åka hem i sällskap med skammen. De tog sig i kragen och krigade till sig ett godkänt betyg, var och en efter sin förmåga, och det skall de ha beröm för.