I Almedalen i somras berättade Björn Eriksson för Idrottens Affärer att han som RF-ordförande ska driva framförallt tre frågor:

• Hålla ihop RF-rörelsen

• Skapa livslångt idrottande

• Driva breda idrottspolitiska sakfrågor, och samtidigt ta tag i smalare sakfrågor för att visa idrottens kraft.

Vad gäller den första punkten har jag för lite insyn i Riksidrottsförbundet för att kunna ge ett ärligt svar på hur det går. Det enda jag hör utifrån är att Björn Eriksson skapar sig både vänner och ovänner, men det hade väl vem som helst kunnat räkna ut, och i grund och botten ser jag det som hyggligt positivt.

Det är svårt att få alla sitta still i båten när man byter riktning.

Bra att idrotten tar plats

Den tredje punkten är tvådelad. Det kommunikativa syftet har absolut fyllts, speciellt nu när integrationsfrågan varit extra aktuell. Där har idrotten lyckats ta plats trots ett stort brus och följt en moralisk kompass som gjort många av oss stolta.

Om det är RF som förtjänar ett tack eller enstaka eldsjälar ute i landet är dock oklart, men säkert är i varje fall att det finns starka skäl för idrotten att lyfta lokala initiativ genom en central kommunikationsapparat och upparbetade medierelationer.

Samtidigt behövs det mer än kommunikativa insatser för att göra verklig skillnad under lång tid, men eftersom frågan är så pass politisk spår jag en ljus framtid för RF.

Uppmärksammade läsare noterade förstås att jag hoppade över punkt nummer två bland Björn Erikssons tre fokusområden, den om ”livslångt idrottande”. Enligt talesättet ska man inte väcka den björn som sover, och jag betvivlar att han har nickat till, men en påminnelse är på sin plats.

”Äldre” som tillväxtmålgrupp

Frågan om ”livslångt idrottande” är den som jag kanske mest associerar med Björn Erikssons uttalanden. Mest talande var kanske den kolumn han själv skrev i Corren om ”politiskt korrekt diskriminering”, så sent som i september. I texten beskriver han bland annat äldre utövare som en av idrottens ”vita fläckar”, där det finns mycket att göra.

”Själv fyller jag 70 i december och enligt gällande normer förväntas man då sluta förvärvsarbeta och övergå till att mata duvorna i parken.”

Men varken han eller många andra vill sitta still på parkbänken. 

”Det är ingen slump att veteranidrotten upplever en ny vår, att motionslopp som Vätternrundan och Göteborgsvarvet frodas som aldrig förr och att läkare och andra hälsoexperter allt oftare talar sig varma för ”Motion på recept”. Ska vi leva upp till vår vision ”Svensk idrott – världens bästa” måste alla välkomnas, med eller utan ålderskrämpor.”

I den senaste upplagan av RF:s sammanställning ”Idrotten i siffror” visar det sig att något fler än två av tio ”äldre” anger att de idrottar i en förening. Att jämföra med nästan 80 (!) procent som idrottar på egen hand. Faktum är att även ”idrottar i ett företag” kan matcha föreningsalternativet så när som på identisk nivå (två av tio).

Men vilka är då de här äldre?

I och med att RF bara ger det statliga LOK-stödet (lokalt aktivitetsstöd) till aktiviteter för personer under 25 år – funktionsnedsatta undantaget – är det också där man drar gränsen. Äldre, eller vuxna om man så vill, är 26 år och uppåt.

Se över statliga LOK

Säg Björn Eriksson, om nu ”livslångt idrottande” är ett prioriterat område för den organiserade idrottsrörelsen, RF, är det då inte läge att göra om LOK-stödet så föreningar kan tillgodoräkna sig aktiviteter även för personer över 25 år? Eller åtminstone stöpa om det till att gälla aktiviteter med personer över pensionsåldern?

Ett förlängt LOK-stöd – eller varför inte ett helt nytt? – skulle skapa större incitament för idrottsföreningar att uppmuntra till just ”livslångt idrottande”. Det skulle också ge Björn Eriksson ytterligare argument i debatten om mer idrottspengar från politiskt håll. Ett konkret verktyg i en beprövad modell.

När föreningar formar erbjudanden om vuxenträning idag får man ingen subventionering från staten (via RF). Det blir försäljning av tjänster, på samma villkor som företag och gymkedjor redan gör, men de har vässade kommunikationsapparater och bättre förståelse för vuxnas konsumtion, drivkrafter och idrottande(?).

För visst låter det fint med ”livslångt idrottande”, men utan konkreta åtgärder och förslag kommer inga nya pengar.

Projektmedel räcker inte

Vad som händer istället är att föreningar uppmuntras söka kommunalt stöd för olika projekt. Jag ställde nämligen själv frågan till RF:s LOK-avdelning och fick svaret:

”Det statliga LOK-stödets bidrag utgår för barn och ungdomar från 7-25 år. För funktionshindrade personer finns ingen övre åldersgräns. Något annat har vi inte. Men du kanske kan kontakta er kommun och höra efter vad de har för alternativ”.

Projektmedel och kommunpengar är bra, men risken är att det blir enstaka tomtebloss – och som dessutom är finansierade med ”osäkra” kommunpengar, istället för betydligt mer långsiktiga statliga medel.

De kommunala bidragen är otroligt viktiga för föreningarna och det är svårt att se någon anledning att riskera störa dem. En finansieringsmodell skulle annars vara att öronmärka en liten del av kommunernas idrottspengar till det centraliserade stödet, men då jag är en vän av subsidiaritetsprincipen är det inget jag förordar.

Nej, bättre då att man från RF:s sida – med vassa argument, resurser, pondus och politiska kontakter – tar diskussionerna på nationell nivå, istället för att lägga det i händerna på föreningar och fritidspolitiker.

Ge politikerna förslag på ett nytt LOK-upplägg på en gång!

Få fler att närma sig idrotten

Fler vuxna skulle komma in i föreningsidrotten, vilket förstås gör tröskeln lägre för att de ska engagera sig i verksamheten på andra sätt (ideellt, köpa fler ”tjänster” eller bli sponsorer). 

Deras barn eller barnbarn idrottar högst troligen redan i föreningen, medan de själva köper gymkort, löparkurser och kostrådgivning utanför föreningsidrotten.

Mata duvor i parken kan de göra senare i livet.