Anledningen?

• För litet pengar.

• För få spelare och klubbar.

 • För litet publik.

Det kan tyckas som om domedagen är här för bandyn och att jag är alldeles för negativ, men jag tror att både spelare och ledare runt om i Sverige håller med. I alla fall i slutna rum. Bandyn är på väg att bli en sport enbart för de etablerade klubbarna, de som har hallar och så mycket publik och sponsorpengar att det är möjligt att bedriva elitidrott.

Alldeles förfärlig och – sann!

Övriga bandy-Sverige är på väg att dö.

Det är naturligtvis en utveckling som är alldeles förfärlig men alldeles sann. Något måste göras och det snabbt, men vem har receptet? Bandyförbundet borde ha det, men vi vet nu att lösningen för bandyns kris inte bestod i att det byggdes så många hallar som möjligt.

Nu är det färdigbyggt för en ganska lång tid framöver, och landet står där med tolv hallar, några exklusiva, andra enkla hangarer.

Men också med en kris utanför hallarna som innebär att lag efter lag försvinner. Bandyns seriesystem, som åter ska göras om, åderlåts så till den milda grad att flera serier inte lyckas fyllas ut, trots att exempelvis näst sista laget i en distriktsserie (så nära korpnivå det går att komma) erbjudits och tackat ja till en plats i en högre serie. Det innebär också att södra allsvenskan spelar med elva istället för tolv lag. I näst högsta serien! Både västra och södra div. I-grupperna består av åtta istället för tio lag, den mellersta av nio. Många lag har också koppling till klubbar högre upp i seriesystemet.

Han har furstlig lön

 Några lag lever förhållandevis gott. Västerås, Villa-Lidköping och Sandviken är marknadsledande när det gäller ekonomi och därmed sportsliga förutsättningar. Bollnäs kanske numera också kan räknas dit, beroende på externa finansiärer som bekostar en del stjärnspelare, vilket för övrigt är fallet även för några andra lag.

Villa-Lidköping finns i en byggd utan några riktigt stora företag och privata finansiärer, men har ändå den högsta omsättningen av alla lag, bland annat beroende på att inomhusarenan marknadsförts på ett bra sätt och att publiksiffrorna är höga. Ändå gjorde Villa-Lidköping förra säsongen en förlust på drygt 800 000 kronor.

Inför årets säsong återkom också stjärnan Johan Esplund, vilket innebär att kostnaderna ökar ännu mer. I Västerås hade Johan en månadslön på 80 000 kronor... Rätt mycket, eller hur?

Skutan blir inte lätt att vända

Vart bandyn tar vägen återstår att se, men att vända den här skutan blir inte lätt. Enda chansen för att klubbarna ska överleva på elitnivå och strax där under, är väl att återgå till en ekonomisk nivå där kostymen inte spricker.

Tellus i Stockholm, som har ett bra lag, ska dra sig runt i norra allsvenskan med en omsättning på en halv miljon kronor inklusive allt. Där är det inte ens självklart att spelarna får maten gratis på bortamatcherna. Egen matsäck som gäller. Nysanerade gamla mästarlaget Boltic är ett annat exempel på lågbudget.

Spelarlöner är förbjudna. Samtidigt finns det fortfarande exempel på allsvenska klubbar med en spelarlönebudget på 800 000 kronor. Hur är det möjligt?

Elitliga med Ryssland och Finland?

Men bandyns stora problem är de klubbar som inte längre finns på bandykartan även om klubbarna lever kvar.  Vad har bandyns ansvariga gjort för att rädda bandyn på gräsrotsnivå? Ja, det enda jag kommer att tänka på är försöket att förmå andra förbund med lagidrotter att gå med på att det finns en vinter- och en sommarsäsong, som förr.

Med allt färre klubbar dräneras svensk bandy på nya talanger. Vilka ska ersätta de gamla stjärnorna?

Och när får vi se en elitliga med svenska, ryska och finska lag?

Det ligger troligen inte så långt in i framtiden.