Klubbarna måste bestämma sig för vem idrotten egentligen är till för och styra sin verksamhet efter detta. 

April är hetaste idrottsmånaden, med allsvensk premiär och avgörande i vinteridrotterna samtidigt som greenerna börjar bli gröna och sommaridrotterna vaknar till liv.

Deras närvaro ett signum

Gemensamt är att idrottens utövare, medlemmar och fans mobiliserar sitt intresse och engagemang. 

Deras närvaro är ett signum för utövare, publik och medlemmar.

Det är deras intresse media vill fånga som läsare och helst prenumeranter. Det är dem sponsorerna vill få till kunder. Idrottens aktörer lägger med all rätt strategier för att generera PR och etablera nya sponsorer. Men hur mycket gör de för att säkra och öka engagemanget från sin kärnmålgrupp. För utan dem finns inte idrotten. 

Människorna är varumärket

Grundläggande i alla verksamheter är att definiera sitt existensberättigande. Många idrottsaktörer har också formulerat en s.k. värdegrund. Men har de på riktigt funderat över varför och för vem de finns till? Och agerar de utifrån detta? 

Dessvärre är det få idrottsorganisationer som styr sin verksamhet efter svaret på de existentiella frågorna. I många fall är värdegrunden ett dokument som är fint att visa upp, men som inte betyder något på riktigt. 

Förhoppningsvis svarar många breddföreningar att de finns till för utövarna. Och lika många elitlag att de finns där för publiken. 

Men tyvärr fokuserar många verksamhetsbeslut enbart på den idrottsliga prestationen kopplat till ett representationslag. Att verksamheten finns till för en serieplacering. Paradoxalt nog det enda idrotten inte kan påverka. Och sett över tid är ju resultatet av relativ betydelse.

Frågan är om föreningarna inser att det faktiskt är utövare och fans som är varumärket. Att det är individer som formar och förmedlar värderingar, associationer och berättelser. Utan dem finns det ingen verksamhet. 

Har idrotten rätt fokus?

Samtidigt fortsätter idrotten att sätta sin tillit till ett konstant ökande engagemang hos publik, utövare och medlemmar. ”De gillar oss så mycket, klart de vill betala lite till. De kan täcka upp intäkterna som behövs för att täcka ökade kostnader för A-laget. Vi lägger till fler matcher. Vi höjer medlemsavgiften. Vi låter fansen köpa plats på tröjan”. 

Men när kommer gränsen för deras engagemang? 

För tänk om idrotten skulle tappa den innersta kärnan. Då skulle media, sponsorer och samhälle i sin tur tappa intresse och betalningsvilja. 

Öka deras intresse

De engagerar sig för att nå fram till den konsumenten (läs utövare/fans), genom att låna lite av idrottens passion och erhålla möjligheter för att fånga deras engagemang. 

I tider av ökad konkurrens om tid och pengar, bör inte idrotten ta lojalitet från utövare och publik för givet. Snarare tvärtom. 

Idrotten måste agera för att öka deras intresse. Att aktivt motivera och stärka deras engagemang. 

Ett första steg är att definiera sin kärnmålgrupp. Att öka kunskapen om vilka de är, vad de tycker, drivs av och vill ha mer av. Att identifiera hur deras passion ser ut, och hur idrotten de facto kan sponsra sin egen målgrupp. 

Idrotten har äkta lojalitet

Inom företagsvärlden pratar fler om betydelsen av befintliga kunder. Företag lanserar lojalitetsprogram för att bevisa hur mycket de tycker om sina kunder. De aktiverar sina kunder som ambassadörer för att skapa positiv kommunikation. 

Det förvånar att vi fortfarande inte har sett något liknande inom idrotten. 

För idrotten har naturligt haft det företag drömmer om - äkta lojalitet, frivilligt engagemang, äkta känslor. 

Idrottens föreningar behöver ett lojalitetsprogram. Ett program som utgår från och belönar de trognaste kunderna. Att förbund, klubb eller evenemang uttalat visar hur mycket de värderar utövare och aktiva. Aktiviteter som stärker relationen med de som verksamheten finns till för. 

Och då inte bara för att locka publik till 15 hemmamatcher 2x45 minuter varje säsong. 

Nej, det måste finnas aktiviteter som ger tillbaka, som stärker utövarnas engagemang, som hyllar och belönar deras stöd.