West Ham har hamnat i det lugna vattnet mellan toppstrid och bottenstrid. Det syns på engagemanget i spelet, men under säsongen har de imponerat. Speciellt roligt har det varit att se ytterbackarna Creswell och Jenkinson (utlånad från Arsenal) som haft både flyt och tajming i sitt offensiva spel.

Vinst om 10 miljoner pund

I bankböckerna ser det lika positivt ut. Förra året var ett rekordår. De redovisade en vinst på 10 miljoner pund jämfört med 3,5 miljoner pund i förlust året innan. Det beror främst på inkomster från PL:s nya tv-deal, men förklaras även med ökande publikintäkter och sponsorskontrakt. 

Men den stora uppväxlingen ska ske nästa säsong, 2016/17. Då flyttar the Hammers till Olympic Stadium, som kommer att bli den tredje största arenan i Premier League, med plats för 54 000 personer. Störst är Old Trafford, 76 000, och Emirates, 60 000.

Engelska experter pekar på att klubben kan ge Tottenhamn en match om att vara Arsenals huvudkonkurrent i nordöstra London, och att hyreskontraktet för Olympic Stadium var ett första bevis.

Både West Ham och Tottenham var med i affären, men West Ham vann budgivningen. 15 miljoner pund kommer de betala i en klumpsumma, och därefter 2,5 miljoner pund per år. 

Samtidigt hindras Tottenhams eget arenabygge av att ett lokalt företag vägrar sälja sin mark på området.

West Ham mot Europa?

Det ser med andra ord lovande ut, även om de självfallet finns två frågetecken.

Det första är: kan de fylla arenan? De brittiska experterna är oeniga. Vissa hävdar att trots att publiksnittet på Upton Park ligger på hela 97 procent av maxkapaciteten, så kommer det bli svårt för West Ham att fylla de 25 000 extra platserna som Olympic Stadium har. Andra menar att arenauppgraderingen kan vara West Hams steg ut i Europa och engelska toppstriden.

Jag tror på det senare. Det gör även spelsajten Betway. I februari skrev de på ett sponsorkontrakt för 20 miljoner pund – ett rekord för Londonklubben. 

Spelet visar att man hänger med. Med nya pengar kan nya spelare köpas. Klubben har också en cool, alternativ image, som Arsenal, Manchester United och de andra stora klubbarna har förlorat. De har till exempel ligans kanske snyggaste klubbfärger, samma som Aston Villa och Burnley.

Exportabiliteten så att säga är stor. Främst till en mer trendmedveten urban publik i Kina och Japan.

Ägarens nyckfulla beteende

Den andra frågetecknet är: kan de fylla kostymen? Med mycket pengar kan de mesta köpas, men alla klubbar lyckas inte.

Ett talande exempel är Newcastle United som har en stor supporterskara och den nuvarande tredje största arenan, St James’ som tar 52 000 personer. Men ägaren Mike Ashleys nyckfulla beteende, han har flera gånger velat sälja klubben och senare ändrat sig, kan ha hindrat klubben från större framgångar.

För närvarande ägs West Ham av David Sullivan och David Gold, som själv spelat ungdomsfotboll i West Ham, två affärsmän med tuff uppväxt och som bland annat tjänat pengar på pornografi och sexbutiker.

Nyligen gick de ut med ett tiopunkts-program om hur klubben skulle ta steget ut i Europa, där de bland annat lovade att West Ham skulle vara skuldfria inför nästa säsong och rikta in sig på värvningar av ”world class players”.

Ägarna lägger sig i...

Men vem ska bestämma vilka dessa spelare är? Skribenten David Hytner i The Guardian pekar på en spirande konflikt mellan ägarna och tuggummi-tuggande managern Big Sam Allardyce.

Hytner menar att ägarna själva vill bestämma vilka spelare som ska köpas. Till exempel drev David Sullivan igenom den lyckade värvningen av forwarden Diafra Sakho från Boulogne, trots att Sam Allardyce var emot det.

Jag är dock inte orolig för denna konflikt, liknande finns i nästan alla klubbar. De drivs ju av passionerade, starka män. Jag tror att nyckeln är att inte gå för snabbt fram. Inte tro på för snabba framgångar och just vara klok i värvningarna.

Och just nu ser det ut som West Ham har den stabila riktningen in i framtiden.

Om klubben kommer att bli större än lokalkonkurrenten Spurs … ja, det får vi se.