I min förra krönika berättade jag om en ungdomspanel med tonårstjejer i Köpenhamn som reflekterade kring varför de inte idrottar. Det som lyftes fram som huvudsakligt argument var att de hellre umgås med kompisar. 

Idrotten ses, av dessa flickor, inte som en social arena där man träffar vänner och umgås. 

Kraftig reaktion

Traditionella idrottsytor, såsom bollplaner, idrottshallar, isbanor mm, är ofta väl avgränsade och tydligt definierade som just idrottsytor genom särskilda mått, linjer etc. Om du inte är en bra fotbollsspelare och kanske bara vill prova på att sparka boll på ett lekfullt sätt är det en ganska stor barriär att ta sig över. 

När kommunen för ca tio år sedan ville bygga en oval basketplan i Malmö, med visst stöd från Handslaget, blev man hos Riksidrottsförbundet upprörda eftersom planen då inte skulle kunna användas av föreningar. Varför inte, undrar jag. Planen byggdes. 

De senaste åren har dock synen på idrottsytornas utformning, främst vad gäller spontanidrott, förändrats och ett visst mått av nytänkande har smugit sig in. Detta är positivt, men fortfarande brister det när det gäller att inkludera och integrera olika sociala och kulturella aktiviteter i idrottsmiljöerna.

Det här ger perspektiv

Jag vill här lyfta tre exempel, eller snarare perspektiv, och samtidigt passa på att rekommendera det kapitel om idrottens anläggningar som jag skrivit i antologin Idéer för idrottsutveckling (SISU, 2015). Dessa exempel syftar till att visa på nytänkande och beaktande av de sociala inslagen i samband med planering av idrottens rum och ytor. 

Mitt första perspektiv är hämtat från en fokusgrupp som jag arrangerade förra hösten för att tillsammans med representanter för idrottsrörelsen och Malmö stad diskutera idrotten i den fysiska planeringen. En av frågorna vi arbetade med var vilka ytbehov som de uppfattade som de mest alarmerande eller problematiska.

Flera i gruppen lyfte då att det som är den främsta bristvaran när det gäller idrottsrelaterade lokaler är samlingslokaler och liknande, sådant som alltså inte har med själva idrottsutövandet att göra. 

De sociala sammanhangen och mötena är en mycket viktig ingrediens i den organiserade idrotten, och kanske det som idrotten främst kan konkurrera med, men då lokaler för detta rationaliseras bort eller inte finns så mister idrotten en viktig funktion. Så, sociala uppehållsytor i anslutning till idrottsytorna är viktiga.

Utmanade vanetänket

Nästa exempel är hämtat från föreningen LUGI Gymnastiks planer på en ny anläggning. Lugi Gymnastik hade identifierat ett behov av fler och modernare lokaler och tanken på att skapa en större och mer nytänkande anläggning började ta form. 

Föreningen anlitade ett arkitektkontor för att ta fram en projektskiss på hur en sådan anläggning skulle kunna utformas. Anläggningen är tänkt att omfatta flertalet olika aktiviteter med fokus på gymnastik, motorik, parkour, dans och spontanidrott. I anläggningens hjärta finns en välutrustad gymnastikhall som lämpar sig för tränings- och tävlingsaktiviteter i organiserad form för barn och unga, såväl nybörjare som elit. 

Denna är tänkt att angränsa till en stor motorikhall som skiljs från gymnastikhallen med en glasvägg. Motorikhallen, som också ska innehålla ett parkourlandskap ska vara öppet för spontanaktivitet. 

På andra våningen ska det enligt förslaget finnas två danssalar, ett par mindre lokaler, en läktare samt ”hangouts” för läxläsning, mellanmål och samvaro. Byggnadens innehåll ska signaleras utåt dels genom glaspartier, dels genom aktiviteter utomhus. 

Lugi Gymnastiks förslag befinner sig fortfarande bara på konceptstadiet. Jag vet inte om det kommer att bli verklighet (troligtvis inte) och i vilken form i så fall. Jag inkluderar det i denna text just för att jag tror att det som koncept utgör ett utmärkt underlag för en fortsatt diskussion kring hur olika aktiviteter kan integreras. 

Värt att nämna är att gymnastiken, och friidrotten, är väl framme när det gäller att tänka nytt kring sina anläggningar.

Tilläggen som betyder något

Mitt sista exempel är köpcentra, inte nödvändigtvis något specifikt sådant utan i stort sett vilket som helst. Vän av ordning kanske tycker att detta har väldigt lite med idrott att göra. Och det är i stort sett rätt! 

Köpcentrum är ett exempel på en långt gången kommersialisering och privatisering av det som tidigare förknippades med det offentliga rummet. Här finns tydliga regler för hur du får bete dig och det är inte tillåtet att cykla, åka skateboard, springa eller utöva annan fysisk aktivitet. Dock ska jag tillägga att avgränsade ytor för t ex skridskoåkning blir ett vanligare inslag stora köpcentra.

Idag är det så at köpcentrum och andra kommersiella rum fyller en viktig funktion i många ungas liv. 

Dessa anläggningar kan ses som en slags fritidsgårdar i modern, privatiserad tappning. Vad är det i dessa miljöer som är så lockande? Går det att överföra några av de karaktäristika som uppfattas som positiva av ungdomar till idrottens anläggningar?

Jag misstänker att jag kommer att återkomma till fenomenet köpcentra i någon av mina kommande krönikor. Det finns nämligen fler kopplingar till idrotten som kan belysas.