Vad kostar det klubbarna i minskad publik och lägre intäkter när råa överfall blir allt vanligare? Tröttnar föräldrarna att ta med sina tioåringar till arenan för att se elithockey? Vad ska de unga spelarna tro och tänka när deras förebilder agerar på rinken på ett sätt som inte är acceptabelt?

Karriären krossas

Och vad händer med de spelare som drabbas och kanske måste ge upp sina karriärer? Elitspelarna har försäkringar via ett kollektivavtal med Unionen och en del har kanske privata försäkringar. Det är väl gott och väl att ha ett bra försäkringsskydd, men det uppväger inte den glädje som en spelare känner genom att vara en del av ett ishockeylag. 

En glädje som krossas när en motståndare respektlöst på ett eller annat sätt tacklar en spelare mot huvudet. 

Flera har tvingats sluta. En ständig huvudvärk gör tillvaron på gränsen på gränsen till outhärdlig.

Som Hammarbys 21-årige målvakt Josef Nilsson som efter fem hjärnskakningar (den första när han var 17 år) tvingats lägga av. Han vågade inte fortsätta.

Vill inte se spelare knockas

Jag kan inte tänka mig att publiken går på ishockey för att se spelare knockas. Det kanske kostar en barnfamilj på fyra personer, två vuxna och två barn, totalt 1 500 kronor för att uppleva en SHL-match. 

De vill naturligtvis se kamp, intensivt spel, hårda tacklingar och mål. Och känna en glädje efteråt. Det blir helt annorlunda när en spelare måste bäras ut på bår eller stöttas till omklädningsrummet på vacklande ben.

Att publiksnittet i SHL minskat med drygt 300 åskådare, jämfört med förra säsongen, måste oroa klubbarna. Det är miljoner kronor som har försvunnit. 

Det är förstås svårt att ge något entydig förklaring, men känslan är att det allt råare klimatet på rinkarna har betydelse.

Varför har det då blivit så här? Ishockeyförbundet menar att spelarna är för dåliga, att det allt högre tempot gör att många inte hänger med, varken när det gäller att försvara sig mot en tackling eller dela ut en. Att hockeyförbudet går ut och säger att många spelare är för dåliga är anmärkningsvärt i sig även om det säkert stämmer, med tanke på att det finns 150 unga svenska spelare i NHL, AHL och KHL.

Straff verkar inte avskräcka

Oavsett, det går inte försvara det beteende som många spelare visat upp den här hösten, och det är bra att disciplinnämnden har skärpt straffskalan. 

Tyvärr verkar det ändå inte avskräcka spelarna från brutala påhopp, som senast när Färjestads Ole-Kristian Tollefsen huvudtacklade HV:s Magnus Tedenby med åtta matchers avstängning som följd, varav två omvandlas till böter på 47 000 kronor. Tollefsen var den 20:e spelaren den här hösten som blev bestraffad. 

Påverkades han inte alls av de 19 tidigare händelserna?

Det är alltså gott och väl att spelarna får sina straff, men jag tycker att klubbarna, ledare och tränare, måste ta ett större ansvar. Utöver avstängning och böter måste klubbarna tänka över om det inte är rimligt att dra in lönen för en spelare som inte kan göra sitt jobb på grund av en avstängning. 

Utebliven lön, det skulle ge resultat.

Risk bli hånfullt avfärdad

När man ser på hockeyn i det här perspektivet vet jag att många så kallade experter hånfullt avfärdar såna här tankar.

”Hockeyn är en kampsport, spelarna måste lära sig att se upp, måste tåla en och annan snyting och i princip resa sig upp och köra vidare”, brukar det heta från vissa håll. 

Men rena överfall ska ingen acceptera, inte ens de mest inbitna påhejarna som inte vill se vad som händer.

Redan nu har det gått för långt. Det finns ett antal elitspelare som efter upprepade huvudsmällar tvingats sluta karriären i förtid, med rädsla för att få men för livet. Däremot, de vårdslösa spelare gör sig skyldiga till nya övergrepp...

Det faktum att i år har det bara i SHL utdömts 101 matchers avstängning för huvudtacklingar, det visar att gränsen är passerad. SHL:s ledning och klubbarna måste agera.