Men vem vill vara ledare?

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Många, men inte alla, som blir idrottsledare vill utveckla deltagarna och sig själva. Det är själva drivkraften bakom att vara ledare. Men hur ser det ut i framtiden?
Lagom ambitiös, lagom motivation, lagom toppning - då blir allt mycket roligare. Eller? Alla ska ju känna inspiration, ungdomarna lika väl som ledarna. Foto: TT

 

Debatten om svensk idrott har tagit verkligen tagit fart den senaste tiden. Nyss var det nivåindelning som var i skottgluggen. Nu har fokus vridits något och fokuserar varför ungdomar slutar med idrott.

Vi behöver vi flera!

Den dominerande uppfattningen nu verkar vara att det beror på att det i föreningarna är (för mycket) elitsatsning. Johan R Norberg hävdar att LOK-stödet förstärker ”... en process där klubbars fokus riktas till de bästa och mest hängivna medan de övriga successivt lägger av”. 

Willy Berggren kritiserade en allt för ensidig debatt. I sin krönika ville han lyfta in perspektivet från de som i vardagen ägnar sig åt att få ihop idrottsföreningens verksamhet. Jag vill haka på här och lyfta en annan, rätt grundläggande vardaglig sak: hur får man tränare/ledare till sin verksamhet? Denna fråga hänger ihop med frågan om vad som driver en person till att bli ideell ledare. 

I de yngsta åren är det främst föräldrar som går in som ledare. Man gör det för sitt barn. Men sedan då? 

När inte mitt barn är med...

Många (men inte alla) som blir ledare vill utveckla deltagarna och sig själva. Det är själva drivkraften bakom att vara ledare. Jag märker det själv i den verksamhet för 7-åringar jag själv är ledare i. Det gör att jag uppskattar att vara ledare även när mitt barn inte är med. Dock, när barnen inte är intresserade eller inte lyssnar, då sjunker motivationen snabbt. Då tänker jag, varför ska jag göra detta på min fritid?

Med intresserade ledare som vill utveckla kommer det utveckling och med det kommer nivåökningar. Få har några invändningar mot det. Ända tills den dagen då några känner att de inte vill eller inte klarar av att längre följa med på vidare utveckling. De slutar. Då uppkommer kritik mot den process som hittills berömts och uppskattats. Ledarna kritiseras. Föreningen kritiseras.  Det i sig kan föranleda viss eftertanke. 

Någon hävdar då att föreningen ”borde ta sitt ansvar även för dessa som slutar”. De implicerar att föreningen borde ordna en verksamhet för dessa, kanske med färre träningar och längre nivå. Det är en jättefin tanke. Sen var det bara det där rätt vardagliga, att ordna ledare/tränare till dessa. Det är svårt.  

Måste hitta motivation

För de flesta föreningar står inte ledare i kö, ivrigt väntandes på att få träna en grupp ungdomar som, för att använda Johan R. Norbergs begrepp, ”har svag idrottsidentitet”. Med det sagt är det givetvis helt ok att ha en sådan identitet. Frågan är ju bara vem som ska vara ledare för dessa.

Johan föreslår i en krönika att man skulle begränsa bidragen för att – grovt uttryckt – bestraffa de fall där man tränar många gånger i veckan och uppmuntra de fall där man tränar färre. Detta för att uppmuntra en slags ”medelnivå” som förutsätts bidra till att fler fortsätter längre. 

Jag tror det finns en hel del knepigheter med ett sådant förslag, men i denna diskussion vill jag här främst hävda att det inte löser rekryteringsfrågan. Det blir inte lättare att hitta ledare, utan svårare. Varför ska en person lägga sin fritid på en sådan grupp ungdomar? 

Självklart finns det personer som hittar motivation i detta. Poängen är att det finns många som inte gör det. Helst vill vi de arbeta med ambitiösa och intresserad ungdomar som vill utvecklas. Ett andra alternativ är att få betalt, som ett vanligt jobb. Då kan de även tänka sig detta. 

Konsten att behålla ledarna

I ett fall krävde en tilltänkt ledare 30 000 kr för att träna ett gäng med tjejer i åldern 14-21, på ”håll-i-gång-nivå”. Det klarade inte föreningen. Personen ifråga sa helt sonika att han då valde andra uppdrag.  

Nej, här krävs nog att det mycket oftare finns lön att betala ut till ledare för sådana grupper. Då finns incitament.  Jag har dock svårt att se att föreningarna ska ha möjlighet till detta i någon större utsträckning. Pengarna räcker helt enkelt inte, utan tillskott behövs.

Tills något sådant sker, bör vi visa lite större förståelse för de vardagliga utmaningar som idrottsföreningar har. Lite tillspetsat handlar det minst lika mycket om hur man kan hitta och behålla ledare så länge som möjligt – som att behålla ungdomarna. 

Och detta, hänger ihop med vad som driver personer till att vilja vara ideell ledare för barn och ungdomar. Då blir det mycket problematiskt om vi ska begränsa ambitionerna hos ledare och aktiva. 

Magnus Forslund

Cenneth Åhlund (inte verifierad)

mån, 2015-03-09 16:24

1. Instämmer

En helt korrekt analys.

Fotbollens globala förändring och ekonomiska tillväxt återspeglas även i allsvenska Hammarby IF:s bokslut för 2024. Under året växte koncernens eget kapital till 146,6 miljoner, jämfört med 103 miljoner för 2023. 

Under 2024 uppgick Hammarbys intäkter till 384 miljoner, en ökning med närmare 45 procent jämfört med 2023.

Gothenburg Tennis Center är en nytennishall mitt i Delsjöns natur- och idrottsområde där en mängd föreningar inom helt olika idrotter bedriver sin verksamhet. Gothenburg Tennis Center arbetar med att utbilda och utveckla unga tennistalanger och vara ett komplement till de befintliga tennisklubbarna i regionen. Via fler banor i regionen skapas också fler möjligheter för barn och unga att börja att spela tennis, samtidigt som det skapar förutsättningar för de unga spelare som vill göra en elitsatsning .

Det var dagen då Therese Johaug skulle v isa att det går att komma tillbaka efter ett  upehåll. Så kunde hon  motivera all träning inför återkomsten. Genom att erövra segern bevisade hon sin särklassiga förmåga. Så gick hennes tankar.

Det var också dagen då Frida Karlsson skulle visa att hon kunde mycket mera. Hon var färdig för de stora uppgifterna. Hon skulle besegra Therese Solhag.  De tankarna rörde síg ständigt och jämnt i hennes huvud under alla träningspass med sikte på Trondheim.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

I  en intensiv nyhetsflora  försvann förra veckan det här högst anmärkningsvärda  budskapet: ”Via Gräsroten delar Svenska Spel varje år ut 35 miljoner kronor till ungdomsidrotten och föreningslivet i Sverige”. 

I november, då föreningen fyllde 15 år,  kunde ordförande Jerry Sjögren meddela att klubben vunnit 100 000 på JOYNA. Några månader senare var det dags igen. Samma lotteri. Samma summa. Samma glädje.

 – Galet, helt otroligt, säger en glad kassör vid namn Nina Sjögren.

Delstatliga Telia säljer sin tv och media-verksamhet till Schibsted Media. Tidigare förlusttyngda TV4 är den stora delen.

Affären påverkar åtskilliga sportintresserade  människor.

MFF  satsar på en stjärnvärvning. Islänningen Arnór Sigurdsson är klar för klubben.

26-åringen håller dokumenterat hög klass och när MFF fick chansen  accepterades att han kostar några miljoner. an får tröja nummer åtta och ansluter till laget nästa vecka.Tränaren Henrik Rydström är lyrisk :– Tittar man på vad han gjorde i allsvenskan, så var det en offensiv av högsta klass. Han kan spela i olika offesiva positioner. Han kan vara åtta, tia eller ytter.