Men vem vill vara ledare?

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Många, men inte alla, som blir idrottsledare vill utveckla deltagarna och sig själva. Det är själva drivkraften bakom att vara ledare. Men hur ser det ut i framtiden?
Lagom ambitiös, lagom motivation, lagom toppning - då blir allt mycket roligare. Eller? Alla ska ju känna inspiration, ungdomarna lika väl som ledarna. Foto: TT

 

Debatten om svensk idrott har tagit verkligen tagit fart den senaste tiden. Nyss var det nivåindelning som var i skottgluggen. Nu har fokus vridits något och fokuserar varför ungdomar slutar med idrott.

Vi behöver vi flera!

Den dominerande uppfattningen nu verkar vara att det beror på att det i föreningarna är (för mycket) elitsatsning. Johan R Norberg hävdar att LOK-stödet förstärker ”... en process där klubbars fokus riktas till de bästa och mest hängivna medan de övriga successivt lägger av”. 

Willy Berggren kritiserade en allt för ensidig debatt. I sin krönika ville han lyfta in perspektivet från de som i vardagen ägnar sig åt att få ihop idrottsföreningens verksamhet. Jag vill haka på här och lyfta en annan, rätt grundläggande vardaglig sak: hur får man tränare/ledare till sin verksamhet? Denna fråga hänger ihop med frågan om vad som driver en person till att bli ideell ledare. 

I de yngsta åren är det främst föräldrar som går in som ledare. Man gör det för sitt barn. Men sedan då? 

När inte mitt barn är med...

Många (men inte alla) som blir ledare vill utveckla deltagarna och sig själva. Det är själva drivkraften bakom att vara ledare. Jag märker det själv i den verksamhet för 7-åringar jag själv är ledare i. Det gör att jag uppskattar att vara ledare även när mitt barn inte är med. Dock, när barnen inte är intresserade eller inte lyssnar, då sjunker motivationen snabbt. Då tänker jag, varför ska jag göra detta på min fritid?

Med intresserade ledare som vill utveckla kommer det utveckling och med det kommer nivåökningar. Få har några invändningar mot det. Ända tills den dagen då några känner att de inte vill eller inte klarar av att längre följa med på vidare utveckling. De slutar. Då uppkommer kritik mot den process som hittills berömts och uppskattats. Ledarna kritiseras. Föreningen kritiseras.  Det i sig kan föranleda viss eftertanke. 

Någon hävdar då att föreningen ”borde ta sitt ansvar även för dessa som slutar”. De implicerar att föreningen borde ordna en verksamhet för dessa, kanske med färre träningar och längre nivå. Det är en jättefin tanke. Sen var det bara det där rätt vardagliga, att ordna ledare/tränare till dessa. Det är svårt.  

Måste hitta motivation

För de flesta föreningar står inte ledare i kö, ivrigt väntandes på att få träna en grupp ungdomar som, för att använda Johan R. Norbergs begrepp, ”har svag idrottsidentitet”. Med det sagt är det givetvis helt ok att ha en sådan identitet. Frågan är ju bara vem som ska vara ledare för dessa.

Johan föreslår i en krönika att man skulle begränsa bidragen för att – grovt uttryckt – bestraffa de fall där man tränar många gånger i veckan och uppmuntra de fall där man tränar färre. Detta för att uppmuntra en slags ”medelnivå” som förutsätts bidra till att fler fortsätter längre. 

Jag tror det finns en hel del knepigheter med ett sådant förslag, men i denna diskussion vill jag här främst hävda att det inte löser rekryteringsfrågan. Det blir inte lättare att hitta ledare, utan svårare. Varför ska en person lägga sin fritid på en sådan grupp ungdomar? 

Självklart finns det personer som hittar motivation i detta. Poängen är att det finns många som inte gör det. Helst vill vi de arbeta med ambitiösa och intresserad ungdomar som vill utvecklas. Ett andra alternativ är att få betalt, som ett vanligt jobb. Då kan de även tänka sig detta. 

Konsten att behålla ledarna

I ett fall krävde en tilltänkt ledare 30 000 kr för att träna ett gäng med tjejer i åldern 14-21, på ”håll-i-gång-nivå”. Det klarade inte föreningen. Personen ifråga sa helt sonika att han då valde andra uppdrag.  

Nej, här krävs nog att det mycket oftare finns lön att betala ut till ledare för sådana grupper. Då finns incitament.  Jag har dock svårt att se att föreningarna ska ha möjlighet till detta i någon större utsträckning. Pengarna räcker helt enkelt inte, utan tillskott behövs.

Tills något sådant sker, bör vi visa lite större förståelse för de vardagliga utmaningar som idrottsföreningar har. Lite tillspetsat handlar det minst lika mycket om hur man kan hitta och behålla ledare så länge som möjligt – som att behålla ungdomarna. 

Och detta, hänger ihop med vad som driver personer till att vilja vara ideell ledare för barn och ungdomar. Då blir det mycket problematiskt om vi ska begränsa ambitionerna hos ledare och aktiva. 

Magnus Forslund

Cenneth Åhlund (inte verifierad)

mån, 2015-03-09 17:24

1. Instämmer

En helt korrekt analys.

AIK Fotboll, noterat på NGM, hade intäkter från rörelsen på 65,6 miljoner kronor under det andra kvartalet i år, jämfört med 57 miljoner motsvarande kvartal i fjol.

Och som av en lycklig händelse genomförde AIK ytterligare en mångmljonförsäljning på fredagen då Lamine Fanne såldes till Luton. 

På två affärer har AIK tjänat nästan 100 miljoner.

Den nya ishallen på Mälarhöjdens idrottsplats invigs nästa vecka. Dert är ett efterlängtat tillskott för åtskilliga, konståkare, ishockeyfantaster och allmänhet. Den moderna anläggningen har 150 ståplatser för publik, solceller på taket, fri takhöjd på sex meter, yta för off ice-träning och ett föreningscafé. 

Vinnaren tar hem en check på cirka 255 miljoner kronor (25 miljoner dollar).

Spelarna på PGA-tourens finaltävling Atlanta i Georgia börjar bli lite trötta på allt snack runt pengarna, även om ingen kan förneka att en kvarts miljard vore välkommen.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Det sker synnerligen lämpligt. Dagen innan invigningen av Paralympics i Paris kan Sveriges Paralympiska Kommitté visa upp ett  nytt vässat sponsorkontrakt medJYSK som huvudsponsor, Ja, i själva verket är det en fortsättning på en enighet från 2006,  sedan växte och i dag gäller  flera parasportförbund runt om i Europa.
Sveriges Paralympiska Kommitté och Parasport Sverige har lyckats förlänga uppgörelsen med JYSK i ytterligare fyra år och 2006 och nu förstärks avtalet när företaget kliver upp som huvudsponsor. 

Den tolfte vinnaren i Folkspels nya JOYNA-lotteri win-win drogs i fredags och Malin Svensson från Bjärnum vann 100 000 kronor. Farstorps GoIF sålde den vinnande lotten och för det belönades även dem med 100 000 kr, som går direkt till föreningens verksamhet. 

TV4 ochSVT tar armkrok och gör gemensam sak. de köper rättigheterna till fyra OS med start vintern 2026 i Milano Cortina 2026 och  till och med Brisbane 2032

Det är en jätteaffär, men chferna såg väl TV-sändningarna från Paris och blev smittade av euforin och entusiasmen hos TV-personal, funktionärer och deltagare. Inte minst tittarnas förtjusning ochuppskattning sånär som ett antal kritiker 

För ungefär ett år sedan gjorde Malmö FF en kanonaffär. Hugo Larsson värvades av Eintracht Frankfurt och MFF fick in 100 miljoner kronor i övergångssumma. Det var inte bara ett historiskt högt belopp i MFF utan också rekord i Allsvenskan.