Ungdomarna präglas av mobilitet vilket självfallet innebär både utvecklingsmöjligheter och begränsningar. Själva mobiliteten utmanar våra traditionella föreställningar om vad vi tränar. När det inte längre är självklart vilken sport som utövas eller vem som tränar och vem som är tränare är det svårt att veta vad som ska tillhandahållas och vilka hänsyn som bör tas.

Inte alls självklart

Även betydelsen av idrott ifrågasätts. Vår föreställning om idrott bygger på en uppdelning mellan sporter där det är självklart att spela bollen med händerna i den ena sporten men inte i den andra. För en person som kommer utifrån och tittar in i idrottens värld är detta nämligen inte en självklar indelning. Lika lite som att skola måste bedrivas i klassrum mellan klockan åtta och två eller föreställningen om vad en kommun ska ge för service. 

Den självklara föreställningen om vad idrott är kan alltså vara i upplösning. Orsakerna är flera men specialiseringen och organisationers mognad är två viktiga faktorer.

Idrottsrörelsen kan liknas vid ett träd. För länge, länge, sedan bestod det av en stam, en enhetlig stomme. Allteftersom tiden gick började stammen grena sig och vi fick distinkta kvistar. Till slut består trädet av ett stort antal förgreningar där var och en av grenarna är tydligt avgränsad. Grenarna är nu så åtskilda att det vore löjligt om någon skulle tro att fotboll spelades med händerna.

Nya företeelser snabbare

Precis som när det gäller trädet så blir de här utskotten också allt grövre och mindre flexibla. Den unga böjliga kvisten blir så småningom en orubblig och kraftig gren.

Vi springer gärna fort på grenarna, ibland hoppar vi till och med mellan dem, men vi ympar inte trädet.

Mogna system, såsom idrottsrörelsen, skolan, sjukvården och kommunen, har av naturliga skäl en viss tröghet inbyggd. Om kolossen dessutom har lerfötter, och det känns det som emellanåt, blir varje förflyttning problematisk. Nya företeelser är nästan alltid agila och kan följa och fånga upp nya trender snabbare. 

Mer individuella val

Att nya idrottsformer såsom Gym 24, Pay&Play och skidspår.se följer ungdomarnas rörelsemönster är därför inte förvånande. Ungdomar som drar snabbare än Hanna Falk passar utmärkt in i denna nya föreställning. Och föreställningen skiljer sig från den traditionella idrottsrörelsen.

Idén om agilitet möter också ungdomarnas vilja att själva besluta över sitt idrottande. Sporter som bygger på individuella val till skillnad från någons annans (organisationers) val ökar på bekostnad av de traditionella lagsporterna till exempel. 

Laget kan sägas vara en miniorganisation; deltagarna kommer överens om vilken sport som ska utövas och om tid och plats. Det är just detta som de mobila ungdomarna väljer bort. 

Andra livsmönster

De vill själva bestämma vad som ska tränas, när det ska tränas och var det ska tränas. Det handlar om individualisering men också om livsmönster. Om vi tidigare hade en tydlig uppdelning i livet har gränserna nu suddats ut. Vi vobbar, svarar på mail på söndagar, använder iPads i skolan och sportar även utanför sportlovet. 

Tiden och platsen är inte längre förutbestämd utan är flytande och egenträning passar in i en livsstil som är i ständig rörelse.

Just därför att människor blir allt rörligare är egenidrotten här för att stanna.