Jag kör in en av mina kulturskatter på över två ton, blänkande krom, linjer och järn som får en designer att tappa andan. Ett varv på fjädringen är borta och jag får passa mig när jag smyger in över gräs, rötter och gropar inne på området. Jag väljer parkering bredvid en annan som är mer stor, vräkig och enfärgad. I min enfald tror jag att jag gör mig bättre bredvid men vet innerst inne att det finns de som föredrar den bredvid. Jag är motorintresserad, fått det venöst från min far och det går inte ur mig och har även tävlingsledning A i licens.

Då passar det minsann

Vad som fångar mig särskilt och med varmt hjärta är när en av mina föreningar står för underhållning på motorträffen. Föreningen -  Åsele drill, 20-års jubilerade 2013 och otaliga unga flickor mellan 13 och 21 år har tränat stenhårt för att kunna bjuda på bästa möjliga show vid större evenemang. Ja ni läste rätt, unga flickor – inga pojkar. Varför det är så vet jag inte eftersom föreningen från och med 2015 är associerad medlem till Gymnastikförbundet och jag har inte hunnit träffa dem.

Drillmamman Kristina Bäck såg att några tjejer ville göra annat och gruppen Rockatjejs bildades och man tränade in Rockabilly drill i olika former. 

Inom motorvärlden finns ojämställdhet så det ryker ur öronen men på en helt annan nivå. Här blir man förvånad när tjejer, kvinnor och kärringar brinner eller jobbar för motorsport vilket räknas till väldigt manligt. När jag pratar hur mycket lustgas man packar i en kompressor (4-1, dragracingmotor) får jag prata högt så alla hör och ingen tror att jag stöter på karln.

En annan sorts jämställdhet

Jag blir van vid att hålla tillbaka och att killarnas prestationer ofta värderades lite högre och alltid var/är lite viktigare – allt via attityder, fördelning av träningstider och ekonomi. 

Men jag vill att unga tjejer, kvinnor ska känna sig lika viktiga som killar. Varken mer eller mindre

En annan sorts jämställdhet

Jag har hållit på med friidrott. Som ung slog det mig hur ojämställt det var inom friidrotten.

Det ojämlika var inte mellan tjejer eller killar utan mellan de olika friidrottsgrenarna. Jag var ”kastare”. Vi ingick inte i friidrotten så naturligt utan fick träna för oss själva, på en annan plan än de andra eftersom våra redskap kunde ställa till med skador – på andra. Även på tävling hänvisades vi till andra arenor som hade kastbur utan publik. Friidrottsarenan beträddes när vi stötte kula och kastade spjut. När en av tjejerna kastade utanför kastsektorn och nuddade en längdhopperska som förirrade sig för nära uppkom en ovanlig situation. Funktionärerna skällde upp kasterskan så hon vägrade kasta något mer! 

"Där borta får ni hållas"

Det finaste man kunde göra var att ”hoppa”, längd och höjd. Håruppsättningar, fot om fot instegning till planka, uppvärmning med hoppsasteg och spring genom planka, av och påklädning som en ritual som mer var en uppvisningsrit. De ägde hela planen och vi andra fick rätta in oss efter dem. Publiken nära som hejar på som gav bekräftelse och tränare som stod bredvid. Jag tittade storögt på och funderade varför kastgrenarna inte var lika ”fint”. 

På Veteran-SM hade inget förändrats. Kastburen stod ensam på en plan bredvid och vi +35-åringar fick varken publik eller orosmoment i folk som passerade oaktsamt över plan(slägga och diskus). Sista gången jag var med gick spjuttävlingen första kvällen (av tre), schemat hade överskridits och jag frågade om inte grenen skulle skjutas upp till nästa dag. Vi var de enda som var kvar, sent, mörkt ute med dagg. Rubtanbanan blev fuktig och halkig och jag gled lite. Nio mm spikar ger inte vika, inte heller rubtan utan jag slet sönder inre vadmusklen. Hade det varit någon annan gren hade de skjutit upp det.

En jämställd idrott är en förutsättning för framgångsrik idrottsutveckling. Det övergripande målet för idrottens jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer och inom alla områden (2017) men hur kommer vi oss dit?

Idrott, oavsett

Jag har inga direkta svar men när jag läser sportsidorna har jag så svårt att fatta vilken sport man skriver om när det inte står. Vad jag helt klart har förstått är att fotboll och hockey tillhör herrar för annars heter det damlag (damfotboll) eller damhockey. 

Som Anna Galin sa: ”Ett enkelt första steg är att benämna idrotterna likvärdigt. Antingen kallar vi det damidrott och herridrott, eller rätt och slätt för idrott – men det behöver vara samma förutsättningar och benämningar oavsett kön”.

Eller Hanna Marklund: ”De signaler som skickas i samhället och idrotten påverkar i allra högsta grad. Det vi växer upp med och lever med blir vår norm och bild av hur det ska vara. Men ibland kan det vara befriande med en ovanlig bild”

Jag kan bara hålla med.