Ägare, ägare, ägare. Ja, ibland känns det som att det finns en annan silly season än spelar-följetongerna i medierna. Jag tänker på ägarstrukturen. Vilka klubbar får nya ägare? Och vad är det för ägare? Och varför?

Gott om objekt

Längre ner i seriesystemet finns det dock gott om objekt och köpsugna.

En snabb googling visar att  Hartlepool United har fått nya ägare, brittiska konsultfirman JPNG. Firman är specialiserade på affärsmäkling, bland annat i Mellanöstern, och laget spelar i League 2 och sägs ha sunda finanser.

Likaså spås att Northampton Town ska få nya ägare. Det är indiskt konsortium som är intresserade av League 2-klubben. Gateshead och Torquay lär också få nya ägare. Bara för att nämna några namn.

Varför handlar ett indiskt konsortium?

Så varför går ett indiskt konsortium in och köper en engelsk division 4-klubb? För att det är en enastående affär, en vinstmaskin, där köpeskillingen ska vara täckt efter ett antal säsonger?

Hur tänker man i styrelserummet på JNPG? Vad är slutmålet? Champions League? Knappast, även om klubben säkert har potential att klättra. Hartlepool har 90 000 invånare och hemmaarena Victoria Park tar 8 000 åskadare och kan byggas ut.

Ägarna har ännu inte deklarerat några långsiktiga mål, men kanske det är Premier League som är det hägrande slutmålet - och få tillgång till PL:s tv-pengar.

Grabbar, vore det  inte kul

Så kanske det är, men jag tror inte att det handlar om pengar. Jag tror att kärleken till fotbollen kommer först, sedan lusten att få organisera en klubb och ett lag så att det blir en effektiv apparat som kan ta sig upp genom serierna. Det liksom kliar i fingrarna. Grabbar, vore det  inte kul, helt enkelt?

Kan man även få det fungera företagsekonomiskt, värva sunt och långsiktigt, hitta en guldklimp till tränare ... ja, ni förstår tänket och känslorna. Det är en rejäl och rolig utmaning.

Detta är i och för sig inget nytt. Det har alltid funnits fotbollsintresserade affärsmän, eller affärsdrivna fd fotbollsspelare, som velat driva fotbollsklubbar. Det gäller även Sverige, där  fotbollens styrelserum är fulla av livsmedelshandlare, bilförsäljare och hela vägen upp till storföretagens toppar.

De är lika intresserade som alltid, men med klart högre matchvikt.

Bud från Östra Europa och Asien

Det nya i England är att det inte bara är local boys som vill ta över den lokala klubben, utan mycket pengar kommer från östra Europa och Asien.

Och mycket pengar brukar ofta betyda stora ambitioner - och det går inte alltid så bra. Listan över överambitiösa ägare med "hur svårt kan det vara"-inställning som förstör en klubb, eller åtminstone inte får ordning på den, är rätt lång.

Oftast brister det i långsiktigt tänk, man vill ha snabba resultat, och att man faktiskt underskattar hur svårt det är ta sig an en multikulturell arbetsstyrka av legionärer, ofta styrda av agenter som knappast ser till klubbens bästa.

Ett skräckexempel är hur den ryske affärsmannen Anton Zingarevich 2012 tog över Reading. Då hade klubben sunda finanser och hade precis tagit steget upp i Premier League, men sedan följde en karusell av udda spelarinköp, uppblåsta kontrakt, sparkade tränare och märkliga möten på olika hotellrum i London.

Resultatet? Reading rasade ur Premier League, de ryska pengarna och Zingarevich försvann, och nu försöker klubben rekonstruera sig. Förra året höll man dock på att åka ur Championship (andradivisionen) också.