Senast i allsvenskan – Anders Svensson gormade som bara den i slutskedet av matchen Elfsborg-IFK Göteborg. Blev det bättre, ändrade sig domaren, har han eller hon nån gång gjort det, kommer vederbörande att göra det nästa gång? 

Unga gör som...

Och nu, på en plats, när, var och hur som helst i Sverige.

En läktare eller bara en bänk, en match, mycket viljor. 

Det är enkelt att veta vem som hejar på vem och sorlet ökar när laget närmar sig målet. Klubborna rörs yvigt, fötter som snabbar på och bollen som tar en helt annan bana. Sedan ben, klubbor som trasslar in sig i en snabbvändning och resulterar i ett härvelkors men även i ett hysteriskt skrattanfall från de inblandade.

Tränaren som ropar ”Bra tänkt, Snabba ben, Upp på fötterna nu och Kom igen!”. Publiken som uppmanar och applåderar när de inblandade kommer upp på fötterna igen. Det är vad jag väljer att höra, jag vänder mig med rodnande kinder och en klump i halsen när jag hör det andra. Det där som skär i kroppen, som förminskar och nedvärderar och kan få vem som helst att bli både ledsen och uppgiven.

Avarterna, så vanliga

- Håll för fan reda på fötterna!

- Ni är en bunt med sopor, gå hem!

- Spela inte som krattor!

- Krossa dem, ta den lille på högerkant för tusan!

Det haglar av större oförskämdheter som jag inte vill nämna. Buande! Jag sitter stilla, känner olust och avväger om jag ska påtala det hela. Jag vill ju inte få en snyting!

Det är då som droppen får bägaren att rinna över.

- Domarjävel!

En ung domares eldprov

Jag kan inte låta bli nu. Det är barn på planen, 12-åringar som ser det som en lek och tycker detta är roligt. De ler, skrattar och har roligt. De är i olika mognadsfaser, olika vridmoment, olika hävstänger vilket gör att koordinationen av armar och ben är en utmaning.  De gör så gott de kan.

Vid kanten står en ung kille som agerar domare och får höra ”domarjävel” hela tiden. En ung person som har ett intresse i idrotten, som gillar spelets hetsiga, snabba och pulsen. Som själv valt att prova på att bli domare, som är utbildad av förbundet och som för att växa och bli bättre och bättre måste få komma sig ut och döma matcher. 

Spelarna som rättar sig efter domarnas beslut eftersom det är så roligt. De som inte ser med nitiska ögon, som formligen förföljer domaren för dåliga snabba beslut och som inte skulle klara av att döma i tio minuter. I en match för 12-åringar!

Vi är alla här för att ha roligt. Spelarna har roligt, ledarna njuter av att se hur speluppfattningen har blivit bättre och publiken (de som tillåter sig) får se barnen utvecklas i idrotten, hur de kämpar, svettas, får springet i benen ur kroppen, hur de jobbar inom laget och uppför sig mot andra.

Uppmaningen

Det är då jag får se DEN, skylten som sitter uppe. Jag tar ett stort andetag, börjar med de som sitter bredvid mig. Knuffar lite på dem och pekar på skylten. 

- Titta på den, visst är väl det där bra?

- Ja, vad smart av ”dem” att sätta upp den men de där (pekar) borde verkligen se den.

Fine, vi har helt plötsligt en gemensam nämnare här och jag får hjälp att uppmärksamma fler på skylten. Jag bävade men knackar en av de mer fientligt inställda och pekar med fingret  på skylten. Döm om min förvåning när jag ser att personen hejdar sig en stund och en lätt rodnad börjar visa sig på halsen. En harkling och jag frågar:

- Har du sett den där?

- Öhh, nää, vad menas med den?

- Ja det som står, att vi måste tänka på att visa respekt och hänsyn till alla på planen.

- Men det gör väl alla...

- Jasså, så du hejar på båda lagen, skriker inga dumheter mot någon eller skäller på domaren.

Personen blir ställd, så ställd att jag blir lite obehagligt berörd och är nära att säga:

- Äsch du menade nog inget illa 

Det händer något på läktaren, fokus flyttas helt plötsligt från planen till skylten. Sorlet förändras, det hummas, harklas och det går liksom en känslomässig våg genom hela arenan. Plötsligt blev luften lättare att andas, glädjen spirar åter i magen och det känns så bra helt plötsligt.