De floppade i Champions League, där de enligt många brittiska tidningarna blev för defensiva, too much Mourinhou, i andra mötet mot PSG. 

Stora förloraren

Mike Ashley och Newcastle är väl ligans stora förlorare. En klubb med sådan potential, om man ser till arena och fans, ska inte behöva hamna i en bottenstrid som gick hela vägen in i sista omgången.

Men ekonomiskt… ja, där är det idel framgångar. Räkenskaperna för PL-säsongen 2013/14 är klara och för första gången på 16 år gör alla 20 klubbarna tillsammans en vinst på 2,5 miljarder kronor (198 miljoner pund). Detta ska ställas mot säsongen innan då 12 av de 20 klubbarna gick med förlust.

Svindyra TV-rättigheter, 36 procents ökning av intäkterna för tröjsponsringen och finansiella Fair Play-regler som pressat ned i spelarlönerna i förhållande till omsättningen är förklaringen i korta drag.

Man tar sig faktiskt för pannan när man läser om klubbarnas ekonomi. Själv har man följt hela engelska första divisions-spelet från 70-talet och framåt, från leriga planer där otekniska spelare kapade benen av varandra till denna slickade tv-produkt som Premier League är idag. Det är en häpnadsväckande framgångshistoria.

En hel fotbollsvärld som bara häpnar över hur väl det stockkonservativa England har lyckats skapa en underhållningsprodukt som säljer globalt.

Varför erövrade PL världen?

Som enskild sportliga så finns det ingen riktig konkurrent. La Liga och Bundesliga må ha bättre topplag, men som gemensam produkt kan de nog inte riktigt mäta sig. De amerikanska sportligorna är säkert stora omsättningsmässig, men själva sporterna är inte globala.

Fotboll är helt enkelt störst, och den mest eftertraktade ligan verkar Premier League vara. 

Men varför blev det Premier League som erövrade världen och inte 80- och 90-talets superliga, Serie A? Eller just Bundesliga eller La Liga, som har världsfotbollen sexigaste  storklubbsdrama; El Clasíco med FC Barcelona och Real Madrid. 

Förklaringarna

Så vad beror det på? Jag tror att det beror på följande tre saker:

1. Kloka beslut om att sprida tv-pengarna till hela ligan. Och pengarna investerades i två komponenter: utländska spelare och tränare, och klubbarnas arenor.  Kvaliteten på produkten höjdes med andra ord. Detta samtidigt som den italienska fotbollen stagnerade med skandaler och dåligt skötta kommunala arenor. Först nu, detta år, försöker spanska politiker och representanter för mindre klubbar att övertyga Real Madrid och Barcelona att acceptera samma fördelningsmodell.

2. Världens bästa tv-producenter. Det  är ofta ett förbisett faktum, men de brittiska tv-producenterna ställde upp flera kameror, hade bättre närbilder och klippte matcherna mer dramaturgiskt än sina konkurrenter.  De tog dessutom fram bättre matchgrafik. De paketerade produkten, så att säga. De av oss som även gillar BBC:s naturprogram, dramaserier och kameraarbetet i exportsuccén Top Gear förstår hur hög den brittiska tv-kompetensen är.

3. Tur med tajmingen. Och tajmingen hette Manchester Uniteds sportsliga framgångar och David Beckhams hysteriska popularitet i Asien. Den kombon blev dragplåstret, de banade väg för både PL och den övriga europeiska klubbfotbollen in i den globala populärkulturen. Trots Manchester Uniteds harvande de senaste två säsongerna är klubben rikare än någonsin. Reklamkontrakten med Chevrolet och Adidas är massiva och Old Trafford fylls vecka ut och vecka in, och bland fans höjs nu krav på att arenan ska byggas ut ytterligare. 

Tycker du likadant eller har du andra analyser om utvecklingen? Vi vill veta vad ni tycker, kom med synpunkter i kommentatorsfältet!