Nästan 90 procent av svenska folket ser idrotten som viktig för att nå en förbättrad integration och ökad jämställdhet.

Två tredjedelar av svenska folket anser att vi bör bojkotta idrottsevenemang som inte lever upp till de etiska kraven.

Sundin ett föredöme

Undersökningar är alltid intressanta. De är extra intressanta när de handlar om idrotten eftersom den omgärdas av sådan glädje och passion.

Båda siffrorna är från Svenska Spels nyligen genomförda undersökning.

Det har hänt något det senaste året. Allt fler pratar integration inom idrotten – och allt fler av idrottsförbunden tar egna initiativ. Fotbollen, basketen och handbollen har gjort det historiskt, men nu har även andra förbund klivit fram ur kulisserna. 

Det bästa exemplet är kanske ishockeyn där Mats Sundins sportlovscamp för nyanlända invandrarbarn i samarbete ned hans hemkommun Sollentuna sticker ut, men även Djurgården Hockeys satsning på att fånga upp invandrarbarn i Akalla strax norr om Stockholm och Frölunda Hockeys liknande satsning i invandrartäta förorter till Göteborg är värda att nämnas.

Men jag undrar

Det finns fler idrotter som gör stora insatser. Men det kostar pengar och alla föreningar har inte råd, speciellt inte mindre breddföreningar i resurssvaga områden som skulle behöva göra mest – och förmodligen också skulle göra det bäst då de har den lokala förankringen och därmed trovärdigheten.

Samtidigt har RF, Riksidrottsförbundet, 34 miljoner kronor i riktat stöd från staten på väg in i budgeten för att arbeta med frågan.

Min fråga är nu, med anledning av hur tyst det har varit från RF: Hur kommer dessa miljoner att användas? Delas ut till idrottsföreningarna eller kommer de att fastna i ”grottekvarnen” i form av svulstiga, centrala projekt som inte når ut...?

Jag hoppas på det första, men jag är inte säker. RF har historiskt sätt inte gjort sig känt för att agera snabbt och pricksäkert, och många bra initiativ riskerar därmed att slockna på vägen.

RF som en katalysator

Med en ny RF-ordförande i Björn Erikson hoppas jag på ett mer kraftfullt agerande i frågan. 

RF behöver kanske inte uppfinna hjulet på nytt, utan istället samla ihop alla bra initiativ som finns ”därute” – både ideella, föreningsdrivna och privata, professionella, ofta med näringslivet i ryggen.

RF borde överhuvud taget bli bättre på att samla ihop redan existerande projekt hos olika parter, "paketera och sälja" dem, istället för att känna kravet att alltid vara den som kommer med idéerna. 

Jag vill se ett RF som agerar som katalysator för all utveckling av idrottens roll i samhället, inte bara den föreningsdrivna.

Mera handling

Att två tredjedelar vill att svensk idrott bojkottar evenemang som inte lever upp till idrottens egna, etiska krav och värdegrund gläder mig. 

Idrotten måste leva med sin samtid och omsätta vackra ord i digra dokument till handling. 

FIFA är bara det senaste i raden av exempel. VM i fotboll i Ryssland 2018 och Quatar 2022 känns inte bra i magen.

Idrott och politik hör inte ihop, säger de flesta. Må så vara, men idrott blir till politik när internationella mästerskap placeras i länder som inte respekterar basala, mänskliga rättigheter som friheten att uttrycka sin åsikt utan att riskera fängelse eller spöstraff.

Hur vill Björn Eriksson agera?

Det är dock inte i första hand de enskilda idrottsmännens och idrottskvinnornas ansvar att agera - även om jag älskar Emma Greens subtila protest i form regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva 2013 och välkomnar fler, liknande initiativ från andra aktiva - utan detta måste komma från idrottsförbunden och ytterst RF.

Även sponsorerna har ett stort ansvar - och stor möjlighet - att ställa krav för att vrida utvecklingen i rätt riktning. Där har det varit pinsamt tyst under FIFA-skandalen.

Det ska bli spännande att höra Björn Erikssons uppfattning om idrottens roll i samhällsutvecklingen - med fokus på integration.

En anledning att besöka Idrottens Dag i Almedalen (onsdag 1 juli) bara det!