Det blåser i Bergbackatjärn. Det glittrar i toppen på småvågorna och ackompanjeras av fåglarnas varningsläte om att en människa närmar sig. Den rejält timrade stugan är lika med ordning, reda och ett välkomnande som känns bra. 

Att det finns spår

Skidstadium står det på stugan och jag ler lite. Jag slog upp Enirokartan och skrev in Vilhelmina Skidstadium men tyckte inte att något stämde när jag insåg att det var Moras skidstadium jag fick upp. Enklast var att följa och lita på anvisningarna (skyltar) efter vägen.

Bredvid stugan finns en ståtlig portal med texten ”I Tages spår”. Tage Näslund 83 år, är en av alla dessa vardagshjältar inom idrotten. I våras blev hyllningsskylten klar till Tage som nu slutar efter många år (18) som ansvarig för elljusspåren i Vilhelmina. 

Han har sett till att alla som åker skidor, från små till vuxna, motionärer liksom elitsatsande ungdomar alltid har tillgång till otroligt fina skidspår, det finns alltid spår dag som kväll, vilket även ger skolorna möjlighet att erbjuda sina elever skidåkning.

"Man där inte av arbete"

”Se på citatet Man dör inte av arbete, man dör nog hellre av leda och olust”, säger Tage Näslund och skrockar.

Det finns ofta doldisar, de som brinner och som jobbar ideelt som aldrig får någon större bekräftelse eller erkännande för sina insatser. 

Här i Tages fall så finns det tredjeparthjältar. De som inte sitter i styrelsen, inte är ledare eller är aktiva utan hjälper till i det fördolda.  I mina föreningar kan det vara någon som bakar bullar till avslutningen, knyter skridskor första halvtimmen på träningen, ser till att elden brinner för att alla ska hålla värmen, samlar ihop kvarterets ungar och skjutsar dem till träningen till de som håller slyn borta från löparspår och spikar ihop tillfällig utrustning.

Det är alltför sällan som de får ett reportage på sportsidorna. De som jobbar i det fördolda som får bekräftelsen i barns glittrande och tacksamma ögon. Som ser till att tävlingen blir en kopia av en riktig för att ge alla samma förutsättningar.

En typisk snökanonskörare 

Tänker på föräldrar och ledare som brinner för sporten så mycket att de är uppe på nätterna och kör snökanoner och pistmaskiner så båda vuxna som barn kan åka skidor både utför som plattmark. 

Så när du ser en kollega med röda ögon, halvsnorig och med håret på enda så kan det vara en nattlig snökanonskörare och inte en nattsuddare.

Själv har jag varit engagerad inom motorsporten och som tävlingsledare. Ibland har jag funderat över varför det är resultatet av de tävlande som är mest intressant när sanningen är att de inte ens kan beträda banan utan ett väl utfört arrangemang. Men krasst så blir det ingen tävling utan de tävlande heller så det går hand i hand. 

För att arrangera en tävling så krävs det folk, funktionärer med olika utbildningar och licenser även de som kan sköta inträden och parkering. Ambulans eller bårbil, vattenbilar, bärgningsfordon samt förare till dessa. Chefsfunktionärer som domare, depå, teknisk, postering, banchef och tävlingssekreteriat. Speaker, miljöansvarig, matansvarig för funktionärerna och en massa andra som jobbar under dem. Ja, runt 100 funktionärer går det åt till en tävling. 

Med eller utan bekräftelse

När man står där som tävlingsledare den aktuella dagen så är det jobbet rätt enkelt om man jämför med jobbet innan. Hur många av dessa 100 funktionärer får bekräftelse, uppmärksamhet och ett tack för en bra tävling. De lägger ned tid, engagemang och brinner för det. 

Som att få hjälpa en förare ur en rullad bil, sedan att få den på hjul kan bemötas av en argsint person helst om domaren ger honom en svart flagg för osportsligt körning. Tack är inte det ord man får höra i det läget. 

Men ändå så finns vi där, tävling efter tävling, år efter år för vi brinner för sporten – 100 vardagshjältar som sällan uppskattas.

Där och då, platsen eller sporten, det spelar mindre roll, vi är där.