Idrottsrörelsen har flera uppdrag i det samhälle den verkar inom. Inte bara producera folkhälsa utan även fostra individer till att bli demokratiska och delaktiga medborgare. Idrotten är också, tillsammans med de andra folkrörelserna, en arena där politiska värderingar kan uttryckas vilket demonstrerades härom veckan. 

Stort förtroende för idrotten

Visserligen fick idrotten inte de 250 extra miljoner som utlovades innan valet men väl 64 miljoner öronmärkta kronor. De är alltså villkorade; miljonerna ska användas för att öka integrationen i samhället. Politiken vill betala extra för uppdraget ”demokratisering”. 

Samhället har uppenbarligen ett stort förtroende för idrottsrörelsens förmåga till integration. En förmåga som grundar sig på allas rätt att delta – på ett rättvist sätt.

Idrottsrörelsen är en del av samhällskroppen men är också en egen mötesarena med egna regler och värderingar. Det är inom idrotten som människor möts och det är denna unika mötesplats som politiken nu hoppas ska ta sin del av samhällets allt större arbete med integration.

Utan språkliga barriärer

Anledningen är att idrotten – till skillnad från andra arenor i samhället – lyckats förhållandevis bra med delaktighet och att nå över kulturella gränser. Det finns flera förklaringar till detta.

Idrotten fokuserar på kroppen – inte på knoppen. Utan språkliga barriärer och sociala konventioner minskar trösklarna för att kunna uttrycka sig själv och få erkännande för det man gör. 

Det är alltså möjligt att delta från första stund och få återkoppling på sin prestation direkt. Idrotten ger också möjlighet till karriär där vägarna framåt är tydliga och rättvisa. Karriär behöver inte innebära proffsspel i Tyskland utan kan mycket väl handla om tränarkarriär eller avancemang i föreningslivet.

Idrottsarenan med sin tydliga struktur som både är bekräftande och belönande lyckas alltså där skolarenan – den egentliga och självklara platsen för integration – misslyckas. 

Att samhället vill att idrotten ska arbeta med integration är alltså därför att den har varit den mest framgångsrika platsen för detta. Men med Stockholms Maratons utspel eller påhitt om att endast nordiska deltagare har rätt till prispengar ser vi kanske början till slutet på den eran. 

Vad vill idrotten?

Idrotten vill nog både och. Det finns de som menar att idrotten – den fysiska prestationen – ger samhället tillräckligt med avkastning i sig självt. Folkhälsoaspekten är för dessa det avgörande argumentet när pengarna ska fördelas. 

Men vi finner också dem som understryker folkhemsidealet och ett fostrande av människor som det primära målet och där idrotten är ett medel för att nå detta. Oavsett vilken aspekt som väger tyngst har politiken tydligt visat vad de vill ge extra pengar till. Inte mer idrott utan mer integration.

Det finns två sätt för idrottsrörelsen att arbeta med integration. Det första handlar om en bred rekrytering av utövare och ledare till idrotten för att integrera dessa, via idrotten, i det befintliga samhället. 

Nya människor i nya gemenskaper

Utmaningen ligger i att få en så representativ fördelning av individer som möjligt. Det handlar inte bara om etnicitet utan också om kön och ålder. Idrotten har, på det här sättet, varit framgångsrik i att få in nya människor i nya gemenskaper.

Det andra sättet handlar om idrottsrörelsens integration i det omgivande samhället.

Ett samhälle som präglas av organisatorisk och kulturell mångfald. En mångfald också i betydelsen att alla organisationer måste arbeta med alla samhällets frågor. Sådan integration skapas genom att de som inkluderas i idrotten görs delaktiga också i utformandet av verksamheten, inte bara i utövandet.

Därmed kommer idrottsrörelsen att förändras i grunden – både som idé och konkretion.

Väljer idrottsrörelsen att arbeta med att integreras snarare än att integrera kommer vi att få se ett helt annat föreningsliv än det vi sett de senaste 100 åren. Det blir i så fall en spännande resa.