I mitten av nittiotalet lyssnade jag till auktoriteten och professorn Lars-Magnus Engström. Rubriken för anförandet minns jag inte, men hans budskap har funnits med mig sedan dess. Han talade om idrottens egenvärde och idrottens investeringsvärde. 20 år senare är ämnet fortfarande högaktuellt, i tider där allt för många beslutsfattare mest verkar tänka i termer av leverans.

Därför så lockande

De inneboende värdena med att hålla på med idrott, till exempel något så simpelt som att vi gör det för att det är kul, utgör idrottens egenvärde. Lusten och glädjen gör att jag rider flera gånger i veckan, och älskar att åka skidor på vintern. 

Det var därför jag började, och samma drivkraft håller igång mig än idag! 

Kärleken till min sport får mig att kliva upp riktigt tidigt flera morgnar, prioritera bort andra roliga saker och åka till stallet även när vädret är riktigt uselt, eller jag själv är supertrött. Ansvarskänslan påverkar också förstås, efter som det är djur vi håller på med, men framförallt kärleken till hästen och ridsporten.

Och känslan att må bra

Idrottens investeringsvärde handlar mer om överväganden. Bättre hälsa. Snyggare kropp kanske, eller varför inte ett cv som ser bättre ut om jag berättar att jag tränar regelbundet och tar hand om mig själv. Medan egenvärdet skapas av känslan inför och under aktiviteten, handlar investeringsvärdet snarare om det jag förväntar mig att få ut på lång sikt. 

Jag tycker numera visserligen om att springa och brukar njuta av det under vår, sommar och höst – men för att vara helt uppriktig så gör jag nog det mest för att må bra. Investeringsvärdet, alltså.

Lusten, glädjen och nyfikenheten brukar vara anledningen till att barn börjar med idrott. Hittills har i alla fall inte jag träffat på någon sjuåring som anför ”bättre hälsa i framtiden”, som skäl för att få börja spela fotboll.

Idrottens bidrag till samhället

Både egenvärdet och investeringsvärdet är viktiga. Att ha roligt och samtidigt investera i sig själv måste ju vara den perfekta kombinationen. Jag tror att det gäller både för individen, och för föreningen.

Därför är jag oroad över en utveckling där det verkar bli alltmer självklart att idrotten alltid måste argumentera för, och bevisa, sin samhällsnytta in absurdum. Vi ska tala om att vi i själva verket är lönsamma för samhället. Men, frågar någon – det kan väl inte vara fel att göra det? 

Nej, det är inte fel att visa på vårt bidrag till samhället. Men om den förväntat levererade nyttan i förlängningen blir det enda argumentet för ett samhällsstöd till idrottsrörelsen, då blir jag orolig. Idrottsrörelsen står för långt många fler värden för både individen och samhället än vad som är möjligt att mäta och räkna på.

Idrottens starka egenvärde

Det finns en paradox att påminna oss om. Alla starka skäl för att samhället ska ge idrottsrörelsen sitt stöd, så som folkhälsa, underhållning, integration, demokratifostran o s v kan idrotten ge tack vare sitt starka egenvärde. 

• Tack vare att så många vill vara med just för att det är roligt. 

• Tack vare att föreningen blir en mötesplats över traditionella gränser. 

• Och tack vare alla ideella ledare som gör stödet föreningsidrotten till förmodligen en av de mer kostnadseffektiva satsningar kommunerna eller staten kan göra.  

Om ett ”beställar-/utförarperspektiv” får råda, där man från politiskt håll glömmer bort att det är skillnad på att begära att en tjänst ska levereras från någon man köpt den av, och att ge stöd till en demokratiskt uppbyggd och styrd förening som bygger på ideellt arbetande personer – då har vi ett problem. Och det problemet är inte bara idrottens.

Därför måste vi vara riktigt vaksamma på en sådan utveckling.

Kan vi lita på makten?

Att våga stanna upp och fundera över hur viktiga, långsiktiga samhällsvärden och kitt egentligen skapas är nödvändigt, och något jag tyvärr tycker är en tilltagande bristvara idag. Var och en av oss fundera över det egna ansvaret för det.

Men särskilt mycket vilar ansvaret hos de som har makten över en stor del av förutsättningarna för föreningarna, alltså det ekonomiska stödet och infrastrukturen – anläggningar mm.

Som vanligt handlar det mesta om att förstå samband. Idrottsledarna kommer i längden inte att vilja engagera sig om de känner att stat eller kommun tycker sig ha köpt en tjänst av dem som ska levereras. 

De vill lägga sin tid på det de älskar – att leda barn som är nybörjare, att arbeta som förtroendevald i styrelsen, att ansvara för cafeterian en kväll i veckan, eller något annat som behövs för att klubben ska fungera och som de tycker är roligt. Det är egenvärdet som ger investeringsvärdet!