Alltsedan Brexit för snart ett par veckor sedan är tidningarna ännu välfyllda med material om ämnet. Jag syftar inte på det som kanske varit mest logiskt att skriva om här, Lasse Lagerbäcks skickliga sätt att skicka hem England från pågående EM i Frankrike (även om Island när detta publiceras nu också själva fått åka hem). 

Ledarskapets betydelse

Själv kunde jag knappt somna efter att ha sett Englands-matchen och lyssnat på alla intervjuer och analyser efteråt. Han har gett oss ett par riktiga lektioner i vad en grupp kan åstadkomma när den arbetar tillsammans mot gemensamma och barriärbrytande mål. 

Och med en ledare som vågar hålla sin linje utan att falla undan för populistiska påtryckningar, eller för som tidigare svensk medias ibland näst intill hånande i sin frustration över att inte lyckas få honom ur balans.

Nej, jag tänker på britternas folkomröstning om utträde ur EU. Sida upp och sida ner går att läsa om vad utfallet kan tänkas få för betydelse ur olika perspektiv: folkligt, mellanmänskligt, demokratiskt, ekonomiskt o s v. 

Kommer EU att falla sönder, kommer Storbritannien splittras? Blir det ens någon Brexit när allt kommer omkring? Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte vet. Tiden kommer att få utvisa.

Det ingen politisk ledare bör invänta och låta tiden utvisa är hur vi kunde hamna här. Jag menar inte folkomröstningens utfall, inte heller stödet för EU i allmänhet – utan förtroendet för ”institutioner” och folkvalda ledare i allmänhet. För det är ju vad Brexit-frågan egentligen handlar om.

Makten är överlämnad

Mina ögon fastnar på en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”EU-kritikerna får ny näring”. Där står att 63,3 procent av det danska folket ville gå med när de röstade om EU-inträde 1972, men att Danmark idag hör till de mest kritiska medlemsländerna. 61 procent av de franska väljarna har tydligen en negativ syn på EU. I Finland ville 56,9 procent ansluta sig när omröstning skedde 1994, och motsvarande siffra här hemma samma år var 52,3 procent. Drygt 50 procent majoritet är verkligen inte mycket i en fråga som har en så genomgripande påverkan på samhälle och individer om EU!

Vad är slutsatserna av detta? Här kommer två förslag från mig. Den ena är att det finns delar av EU-upplägget som definitivt behöver reformeras. Den andra är en folklig frustration över känslan att inte kunna påverka för landet viktiga frågor, därför att makt ”lämnats över” till en institution vars ledare man inte upplever sig ha någon relation till, eller ens känner igen.

Genom åren har jag lärt mig att stora skeenden oftast kan förstås i det lilla. 

RF mer kontrollmyndighet

Trots allt har vi människor inte ”produktutvecklats” särskilt mycket de senaste 500 åren även om vi själva gärna vill tro det – vi har helt enkelt samma basala behov som tidigare. 

Oavsett om vi befinner oss hemma idrottsföreningen, retar upp oss på någon samhällsfråga i Sverige eller råkar vara i Bryssel. Därför tar jag min utgångspunkt i idrottsvärlden, och mina tidigare erfarenheter från Riksidrottsförbundet.

Idag är de flesta större frågor för komplexa för att kunna hanteras och avgöras i debatten i talarstolen på ett årsmöte. För 20 år sedan gick det utmärkt, men så ser inte verkligheten ut längre. Vi måste inse det. 

Av den anledningen, plus att vi behövde skapa en mycket bättre relationer till våra medlemmar (idag 71 specialidrottsförbund inom RF) började vi år 2005 med ordförandekonferenser två gånger per år. 

Lite tillspetsat kan man säga att vi tidigare betedde oss mot våra medlemmar som en kontrollmyndighet snarare än som en medlemsorganisation. 

Ömsesidig förståelse

Det är bara att erkänna att det tog några år innan vi riktigt hittade formerna för dialogen, och vi byggde under tiden också på med andra typer av mötesplatser och sätt att kommunicera. 

En sådan resa blir såklart aldrig färdig och jag vet att RF fortsätter utveckla mötesplatserna, men jag vill ändå påstå att vi åstadkom några saker: Sakfrågor fick en bättre process med större delaktighet och på så vis en behandling som ledde till bättre beslut. 

Vi och våra medlemsförbund fick en ömsesidig ökad förståelse för varandras förutsättningar, vilket ledde till större tillit – och därmed ökad förmåga att lösa just komplexa och svåra problem. 

Och de frågor vi inte knäckte ledde inte till bestående konflikter i samma utsträckning som tidigare, eftersom det trots allt är lättare att acceptera beslut man inte gillar om man fått chansen att påverka och samtidigt lära sig saker. Det i sin tur bäddar för bättre problemlösning i andra frågor.

Människor måste helt enkelt få en chans att förstå, både saken och processen. Sakta men säkert ökar då den tillit och det kitt som är helt nödvändigt för att åstadkomma gemensamma resultat i längden. 

Lyssna, upprepa, lyssna...

Som ledare gäller det att vara road av dessa möten och orka jobba uthålligt med dialogen. Och omvänt – upplever man sig överkörd eller nonchalerad uppstår det ganska snabbt en distansering och i värsta fall förakt för ”de där borta” som beslutar över våra huvuden utan att lyssna.

Precis det har pågått under en längre tid i många länders (medborgares) förhållande till EU, och som jag fått det beskrivet även i den brittiska inrikespolitiken. Britterna är naturligtvis inget undantag, tendensen finns överallt.

Orsak och verkan är egentligen precis desamma som i vilken förening som helst – men det är klart att lösningarna måste vara annorlunda på nationell och europeisk nivå. 

Den politiska 10 000-kronorsfrågan, eller rättare sagt vår gemensamma knäckfråga den kommande tiden, måste vara hur vi kan vända denna trend. Och för allt i världen inte göra nya misstag av t ex karaktären som nu är på väg att drivas igenom över huvudet på befolkningen när det gäller nya storregioner i Sverige. 

Den frågan upprör mig så mycket att jag kanske skriver en egen krönika om ett frapperande omodernt sätt att lösa dagens och morgondagens utmaningar på. Var är debatten om detta?

Lagerbäck, tack!

Men åter till huvudfrågan. Till hur stora frågor kan förstås i det lilla. Och till starka ledare som vågar hålla en linje. 

Tack vare en liten nordisk kompis framfart i en stor lagidrotts europamästerskap är kanske tiden äntligen mogen för oss att se storheten i ett ledarskap som inte bygger på driften att i alla lägen ställa sig själv i centrum, känna var vinden blåser och göra populistiska utspel utifrån det. 

Äntligen har strålkastarljuset riktats på en ledare som förkroppsligar tålamod, tydlighet, ödmjukhet och lagarbete – och som samtidigt har ett extremt starkt fokus på att göra resultat. 

Kom ihåg alla gånger Lars Lagerbäck talat om att allt handlar om att åstadkomma resultat!