Att bedriva ishockey på elitnivå är en så pass kostsam och krävande verksamhet att ekonomiska och organisatoriska garantier är ett måste, hävdar andra. 

En sak som sällan eller aldrig berörs är emellertid att tanken på att sätta det meritokratiska upp- och nedflyttningssystemet ur spel inte är ny. Något tillspetsat kan frågan faktiskt sägas vara lika gammal som ishockeyn i sig här i landet.

AIK begärde uppflyttning!

Den formella starten för svensk ishockey skedde vid Antwerpen-OS 1920. Året därpå utlystes det första inhemska seriespelet, där de åtta deltagande Stockholmsföreningarna delades upp i två klasser, varav den första bestod av ”lag som ha spelat ishockey en smula förut”, som det hette.

För AIK, som var en av klubbarna som deltog i premiärårets Klass 1-spel, tog det dock ett antal år innan den nya ishockeyflugan bet sig fast bland medlemmarna, med följd att ”Gnaget” åkte jojo i seriesystemet. Hösten 1929 var det annat ljud i skällan i Solna. Då vände sig AIK till Svenska Ishockeyförbundet och begärde uppflyttning till landets högsta serie utan att ha kvalificerat sig för spel på traditionellt maner. 

Bakgrunden var att AIK räknade med att ställa ett verkligt slagkraftigt manskap på skridskor sedan man värvat nästan hela Karlbergs BK:s Elitserielag (landets högsta serie bytte namn från Klass 1 till Elitserien 1927/1928), tack vare fotbollssektionens rika skattkista. 

Efter en längre diskussion i ämnet – med uttalanden både för och emot – röstade Svenska Ishockeyförbundets årsmöte ändå ner förslaget med siffrorna 13-7. 

Med större plånbok

Alltsedan dess har organiseringen av det nationella seriesystemet varit en ständigt återkommande stötesten inom svensk ishockey. Under årens lopp har otaliga serieförändringar genomförts – och då allt som oftast med rent ekonomiska intressen i förgrunden. 

Införandet av Elitserien 1975/1976 sporrades exempelvis av jakten på ökade intäkter till värn mot den nordamerikanska proffsishockeyn, vilken då tycktes hota att göra Europa till ”ett slags broilerfarm”, som förbundsbasen Helge Berglund uttryckte saken. 

Med större plånbok skulle elitklubbarna stå bättre rustade för att behålla sina stjärnor genom att förse dem med lukrativa förmåner på hemmaplan, var tanken.

Samma klagan då

Elitserien blev snabbt en stor succé såväl publik- som kvalitetsmässigt. Det hindrade inte klubbarna längre ner i seriesystemen från att beklaga sig över att Elitserieklubbarna skaffat sig en monopolställning, vilken riskerade att utarma breddverksamheten. 

Med denna oro i åtanke är det lätt att förstå den stora indignation som spred sig bland ishockeyns gräsrötter hösten 1998, när Svenska Hockeyligans dåvarande VD, Per-Anders Örtendahl, gick ut med nyheten att man ville stänga Elitserien redan påföljande år. 

Svenska Ishockeyförbundet gav dock planerna kalla handen, eftersom de rimmade illa med gällande stadgar. 

Samma sak hände våren 2001, när de just degraderade Elitserieklubbarna Leksands IF och IF Björklöven yrkade på att få hänga kvar i högsta serien genom användande av de livlinor som det då var på tal om att införa inom svensk elitishockey. 

Enligt förslaget skulle en Elitserieklubb ha råd att misslyckas i Kvalserien en gång vart tredje år, utan att för den skull behöva mista sin plats i högsta serien. Uppslaget sköts emellertid i sank av Svenska Ishockeyförbundet när det stod klart att det kunde leda till en ohanterlig ökning av antalet Elitserielag. 

Hockeyn kan splittras

Vilka slutsatser kan man då dra av allt detta? För det första att det står klart att det meritokratiska seriesystemet med upp- och nerflyttningar har anmärkningsvärt djupt rotfäste runt om i Ishockeysverige – trots ideliga utmaningar har det besått i närmare ett sekel. 

Samtidigt är det, för det andra, tydligt att Svenska Ishockeyförbundet har en viktig samlande funktion att fylla i sammanhanget: utan en stark förbundsledning tycks ishockeyrörelsen löpa stor risk att splittras, eftersom de stora, penningstarka elitklubbarnas intressen i viktiga avseenden bryter av mot breddverksamheten.

Huruvida en ”stängd liga” verkligen skulle vara en bra affär ens för SHL är en annan sak. 

På kort sikt skulle SHL-klubbarna sannolikt tjäna på det vad gäller sådant som fördelningen av ligaövergripande sponsoravtal och TV-intäkter och m.m. 

NHL skärpte kraven

Sett i ett längre perspektiv ter sig frågan annorlunda. Forskning pekar nämligen på att det traditionella, europeiska meritbaserade serieupplägget, med upp- och nedflyttning av lag, är mer effektiv och lönsam än den ”stängda” nordamerikanska ligavarianten med monopolkapitalistiska förtecken. 

Stanfordprofessorn Roger Noll, som är en av väldens mest framstående forskare rörande idrottens ekonomisering, har exempelvis ringat i två väsentliga faktorer som talar till förmån för de förra: högre spelarlöner och större publikintäkter.  

Till saken hör att det är först i och med NHL:s expansion från 1967 och framåt som inkomsterna för ligans företrädare verkligen kommit att skjuta i höjden. Det hänger i sin tur samman med att NHL då börjat jobba mer aktivt och långsiktigt för att bredda ishockeyns upptagningsområde, samtidigt som man tvingats vässa klorna i den alltmer konkurrensutsatta situationen på den globala sportvarumarknaden.

Hur framtiden ser ut för svensk ishockey är svårt att säga. En sak tycks dock vara klar: även den som ser till egen vinning måste arbeta för hållbar utveckling för Ishockeysverige i stort, allt annat är affärs- och idrottsmässigt självmål.