Proffsboxarna Mikaela Lauren och Erik Skoglund gick en kamp i dagarna om sport versus spektakel. Kampen skedde i samband med proffsboxningsgalan på Hovet i lördags. I riksmedia vann Lauren på knock, på plats i arenan var Skoglund den vinnare som drog mest uppskattande blickar till sig. 

För och emot Vietnam

”The Capital Showdown” var en historisk gala. Det var den första ”riktiga” proffsboxningsgalan i 08-området sedan september 1968. Då försvarade Jimmy Ellis en VM-titel i tungvikt från svenskarnas gunstling Floyd Patterson. Utanför Fotbollstadion demonstrerade anhängare till Black Power-rörelsen.

Anledningen var att Muhammad Ali nyss blivit fråntagen sin WBA-titel på grund av att han inte ville strida i Vietnam. Floyd sågs som en representant för de som stödde den amerikanska krigföringen. Matchen på Fotbollstadion gällde just denna WBA-titel.

Proffsboxningen har en osedvanlig förmåga att samla intresse kring sig genom företeelser som ligger långt från vad som kan uppfattas som idrottens kärna, nämligen själva tävlandet. Frågan är om tävlandet verkligen är kärnan i intresseväckande idrottsengagemang?

Mitt proffsboxningsintresse är säkert är betydligt djupare än många andras. Ändå har jag svårt att värdera digniteten på Mikaela Laurens fem, eller om det nu är sex, mästarbälten. Uppenbart inser hon det själv också. 

Hon sökte uppmärklsamhet

Hon sökte därför uppmärksamhet för sin match genom att hälla vatten på sin motståndare vid pressträffen inför matchen och krävde ”rondpojkar” av någon form av diffusa jämställdhetsskäl i ett läge där just dessa rondpersoner, oavsett könsuttryck, utgör en av de mer nattståndna företeelserna inom proffsboxningen.

Men Lauren är nog rätt ute. Hon har byggt en klassisk story om sig själv som tidningar och TV-bolag reproducerar. Den handlar om kämpen som vinner med oddsen mot sig. Samtidigt är det ju högst oklart vad hon egentligen vinner för tävlingar. 

I min egen forskning om den svenska proffsboxningens guldålder under 1920-talet var det uppenbart att boxningspubliken måste haft mycket svårt att förstå vad matcherna gällde och trots intensiv mediabevakning vilka motståndarna egentligen var. Tungviktaren Harry Perssons stjärna överglänste också alla andra svenska idrottare under mellankrigstiden och publiken strömmade till.

Skoglund är Laurens motsats

Erik Skoglund framstår som Laurens motsats. Han möter motståndare av god kvalité. Motståndare som relativt lätt kan värderas i förhållande till andra boxare. Han möter motståndare som han riskerar att förlora mot. Han berättar ödmjukt innan matcherna att han är nervös och rädd för att förlora. 

På plats på galan är det uppenbart att publiken ser honom som kvällens sportsliga höjdpunkt. Trots detta bedömer inte arrangörerna honom som så säljande att hans stundande EM-titelmatch kommer att gå i Stockholm utan i Nyköping.

Det är inte enbart tävlandet som utgör kärnan i de sportupplevelser som den tyska arrangörsfirman Sauerland tillsammans med tv-bolaget Viasat säljer. Lika centralt är att arrangemanget byggs upp efter en kommersiell logik där man säljer identiteter och påhittade konflikter på samma sätt som vilken reality tv-såpa som helst.

Detta förklarar varför Lauren direkt efter matchen urskuldar sin vattendusch av motståndaren med att hon ville bjuda på show. 

Spektaklet kring Lauren riskerar tyvärr att ta den nyfödda svenska proffsboxningen till att börja likna en wrestling show.