Ordförande i Västerbottens skidförbund tänkte högt en dag på Facebook i avsikt att få andra att tänka och att se problem som finns och som återkommer.

Pratar med inte om

Uttryckligen stod det:

”Om man är barn och vill börja med längdskidor men man har ingen förälder som kan något om sporten eller vill valla - hur gör man då?

Dessutom ytterligare tre identiska frågor, men med den skillnaden att det gällde alpint, freeskiing, snowboard och backhoppning.

Det var ingen som svarade eller gjorde tummen upp. 

För de flesta som idrottar gör det för att det är roligt. Allt från barn, ungdomar, vuxna, föräldrar, släkt, vänner till kungafamiljen. Då är det svårt att tänka sig att någon förälder inte vill skjutsa eller medverka lika främmande som att idrotten utesluter människor. 

Det går inte att ta allt för givet. De finns de som inte kan köpa ny utrustning, de som inte kan betala till den där träningsresan. De som inte är som alla andra.

Kvinnan som bekände

”Hos oss får alla vara med” känner vi igen, men det är en sliten klyscha, ofta utan mening och innehåll.

Det finns de som har råd och har föräldrar som vill. Men det finns ju också andra, de som lever med andra villkor.

Jag läste en kvinna som beskrev sitt liv så här:

"Min fattigdom syns inte för jag döljer den väl. För inte ser ni att jag använder trosor jag köpt för tjugo år sedan. Inte ser ni att jag måste använda omaka strumpor efter exet och mitt barn. Inte ser ni mina försmå BH-ar som får stöd av gamla urtvättade tajta linnen jag pressar på mig. Kläderna ni ser har jag ärvt, fått eller köpt på loppisar, ibland något enstaka plagg på ”rea på rean”. Försöker alltid hålla mig ren och ”hel” så jag inte ska se fattig ut.

De sulor jag skulle behövt för mitt ena ben är en cm längre efter bilolycka har jag inte några pengar till så jag tar vanliga iläggssulor från gamla avlagda skor, lägger dem på varandra för att kompensera en aning. Inte heller tänker ni väl på att jag har haft samma glasögon i fem år (kan vara längre). Synundersökning eller nya anpassade glasögon är inte att tänka på”.

Soppa gott, nån dag

Just nu pågår en debatt om prästen som lever på 61 kronor per dag, vilket är ersättningen för asylsökande.

Många i debatten hävdar att det är enkelt. De tipsar välvilligt om sin jättegoda, billiga broccolisoppa. Om hur man kan fylla frysen (vilken frys?) med hembakat bröd. Flera påpekar att de minsann inte gör av med mycket mer än 61 kronor om dagen på mat.

Det är en sak att äta soppa när det är ett val, en annan när det är en nödvändighet för oöverskådlig framtid. Dag efter dag. Om du inte har en fungerande frys försvinner fler möjligheter att leva sparsamt.

Att dumpstra (leta mat i soptunnor) är charmigt när man är medveten mataktivist, för fattiga är det en förnedring. Att leva i fattigdom är att leva i skam. Det borde inte vara så

De glömmer ofta att dagersättningen ska täcka mer än mat. Kläder, skor, tvål, diskmedel... Men mest av allt saknas förståelse om hur det faktiskt är att leva som fattig – och det gäller alla fattiga.

Hur är det i din förening?

Så får alla vara med i din förening? Okay, men kan alla vara med?

Ta ett man ett snack med styrelsen, bland ledare och aktiva och diskutera denna fråga. Hur är det egentligen i föreningen, på riktigt?

Är den bara öppen för dem som har råd och ”passar” in och ska man påbörja en förflyttning mot en mer öppen förening. En aspekt är kostnaden och utrustning men det finns även en annan att möjliggöra för fler barn- och unga från socioekonomiskt utsatta familjer samt andra underrepresenterade grupper att kunna vara med inom föreningsidrotten. 

Jag har inga svar men vill väldigt gärna få inspel på hur ni gjort/gör/tänker i er föreningen. Eller kör man bara på som man alltid har gjort och får samma resultat?