Hur ser ledarskapet ut, vilka ledare är det som går in och ut genom svängdörrarna inför öppen ridå? Det går att ställa många frågor.

Hur går ledarrekryteringen till? Vilka har kompetens och/eller lidelse för sitt uppdrag? Var finns de långsiktiga strategierna för att bygga en stark organisation och en sund ekonomi? Jag tycker att dessa frågor fastnar i en stor dimma.

Då, Idyllens tid

Det är klart att vi som har varit med ett tag erinrar oss en tid när det fanns ledarskap som kunde stavas Eric Persson, Stig Svensson, Nalle Halldén, Stig Nilsson, Lennart Johansson, Hans Cavalli-Björkman, Ingvar Wenehed, Bo Lundquist med flera.

Det är några exempel på Idyllens tid när dessa ledare – visserligen dominanta – ledde sina klubbar till framgång och då det fanns kontinuitet i verksamheten. Numera dansar ”sommarflugorna” in i styrelserummen – de som vill framträda i mediasurret, sitta på heders- och vipläktare och känna sig betydelsefulla, fast under bara en kort tid tills verkligheten har hunnit ifatt dem.

Ty oftast finns det ingen personlig förankring i uppdraget, den mesta av den dagliga verksamheten sker ytligt, det gäller att under en kort tid synas och höras. Det finns i dag många exempel.

Gungar på många håll

Inför årets allsvenska gungar det i flera styrelserum. IFK Göteborg var för inte så längesen en ledande klubb i Sverige – med bästa laget, bästa ekonomin, starkt sponsorstöd, stor förtroende i det nyckfulla medielandskapet.

Nästan allt är förbrukat och nu väntar ett stålbad i ledarskapet. Ordföranden Karl Jartun hoppar av. Vice ordföranden Conny Blessner likaså. Precis som kassören Ulf Ivarsson. Ledamoten Kristina Cohn Linde avstår omval. Strömavhopp alltså. Ekonomin är körd i botten och för många är det obegripligt. Svaga intäkter och för höga löner är naturligtvis givna orsaker till moraset.

Helsingborgs IF är ett annat exempel på hur hela havet stormar. Krisen är stor, inte minst ekonomiskt. 2015 års facit pekar på minst 5 miljoner i förlust. Elitlicensen räddas på marginalen. Rapporterna från senaste medlemsmötet är för HIF-sympatisörer nedslående - stor enmansshow av ordföranden Sten-Åke Tjernlund som är anonym och tystlåten i mediavärlden. 

Hans dominans och interna ledarskap anses vara ett stort skäl till att fyra ledamöter begär utträde ur styrelsen, några med det överraskande beskedet ”med omedelbar verkan.”

Somliga tolkar det som att de inte längre vill ha ansvar för vad som händer nu, ändå är bara årsmötet några veckor bort. Som skäl anger några av avhopparna att de ”inte vet mer” än vad alla andra vet som läser Helsingborgs Dagblad och andra medier.

Omförhandling med Lagardére

Den färske klubbdirektören har sagt upp sig, företrädaren fick sparken liksom sportchefen och flera klubbfunktionärer, bl a den tidigare marknadsansvarige Rickard Nilsson. Sponsorstödet sviktar, Olympia byggs om för 400 miljoner men notan kommer sannolikt att närma sig en halv miljard när allt är klart. Vad betyder det för hyran?

Omförhandlingar av reklamavtalet med Lagardére har inletts. Skulder och avtal med tre kvarvarande intressenter i spelaravtalen pågår. HIF:s framtid är i hög grad skakig. Sympatisörer och fans får ställa sitt hopp till Henrik Larssons nybygge av laget, det enda som hittills imponerat. Larsson gör enligt alla bedömare sitt jobb hundraprocentigt bra, det kanske blir en Hammarby-Sören Cratz-effekt, ”gruppen och jag mot världen och den egna ledningen”?

Mot den bakgrunden, vilken kompetens kan erövras inför det nya styrelsevalet i mars? Till en styrelse som många redan anser är en av de svagaste i Helsingborgs fotbollshistoria?

Och det gäller ju över hela linjen. Vem vill eller vågar gå in – med det personliga ansvar det innebär – i en elitklubbs styrelse? Och vem vill sitta i en valberedning när ett antal kvalificerade kandidater ständigt säger nej tack…

Redan självmål av Jönköping

Samma frågor kan ställas i många andra föreningar.

Jönköpings Södra förlorade fotfästet med allsvenskan 1969. Gjorde comeback i höstas genom en stark prestation i Superettan. Det har, i skuggan av ishockeyns HV 71, varit en tuff ekonomisk resa, men nu nådde man målet. Och då utbryter ett kaos i styrelsen, starka konflikter ledde till avhopp och många frågetecken. En av Sveriges mest framgångsrika fotbollsledare, Lars-Åke Lagrell, fick nog. Som en konsekvens av allt trubbel har flera sponsorer också sagt ifrån om en fortsättning.

Hur Jönköping inför sitt allsvenska tillträde kan åstadkomma denna självtillverkade turbulens är för utomstående obegripligt. Klubbledningen har redan gjort ett rejält självmål innan ens första matchen är spelad.

Dåligt samvete

Flera andra klubbar bär på tunga ok, t ex Elfsborg på vilket sätt man sparkade Jörgen Lennartsson, den bakgrunden är solkig.

Halmstad BK gjorde samma sak med Jens Gustavsson, han räddade kvar laget i allsvenskan och fick sedan sparken på ett osympatiskt sätt.

Därtill går flera klubbar på knäna ekonomiskt. Så var finns det goda och sunda, etiska och moraliska, ledarskapet i  elitfotbollen? Det är kanske svensk fotboll nya kris att fundera på och ta itu med. Det behövs, kort sagt, fler dugliga och kunniga ledare, för många styrelserum saknar kompetens och intresse för uppdraget.