I en krönika gör Niclas Andersson det som många män gjort den senaste tiden, nämligen att på ett populistiskt sätt försöka hålla fast vid gamla normer och den kultur som har funnits, och finns, inom idrottens värld. I synnerhet inom lagidrotterna. 

Ett manligt inlägg

Det här är i stora drag ett klassiskt manligt inlägg i debatten. Idrotten är historiskt en manlig arena, där kvinnorna gjorde entré under mitten av 1900-talet, för att följas av barn och ungdomar under senare delen av samma sekel. 

Kulturen inom lagidrotterna präglas fortfarande av en manlig norm där resultatfokus och ett vuxet perspektiv råder.

Svensk Innebandy har inte haft tabeller för barn under 12 år sedan 2002. Om nu tabellerna är så viktiga för tävlingsmomentet, och om tävlingen är det centrala för barn som idrottar, så borde ju rimligtvis beslutet för nästan 14 år sedan innebära att vi skulle ha ett rekryteringsproblem.

Eller att barnen väljer andra idrotter där deras tävlingsådra får större utrymme. Nu är det ju inte så. Snarare tvärtom. Vi har aldrig tidigare haft så många utövare i åldrarna innan tabellerna införs vid 12 års ålder som vi har idag.

Ungdomarna besvikna

Innebandy är Sveriges största inomhusidrott, men som i många andra idrotter, tappar vi utövare från 13 år och uppåt. En utmaning som vi alla tampas med. Och svaret på varför utövare väljer att fortsätta eller sluta med idrott är så klart individuell och kan bero på många faktorer. Men det finns en gemensam nämnare för de som väljer att lämna idrotten, och det är att idrottsrörelsen inte tillgodoser de behov som individen har. 

I en avhandling från GIH av Britta Thedin Jakobsson som publicerades för ett år sedan, med frågeställningen "Vilka stannar kvar och varför?", så lyfts anledningar som att idrott ger gemenskap, tillfälle till lärande och utveckling, och uppskattning kring kampen för stunden.

I avhandlingens sammanfattning står:

Om målet är att få så många som möjligt att föreningsidrotta så länge som möjligt, är det betydelsefullt att organisera aktiviteter som möjliggör utveckling, lärande, gemenskap och delaktighet med betoning på det egenvärde som utövandet i sig ger, i "kampen för stunden". 

Fler ska känna gemenskap

Hennes resultat bygger på intervjuer med barn från 10 års ålder upp t o m 19 år. Avhandlingen stämmer också överens med den senaste motivationsforskningen inom det idrottspsykologiska fältet utifrån individers grundläggande behov kring autonomi, kompetens och samhörighet. Behov som behöver tillfredsställas för att öka den inre motivationen. Och inom idrottens värld är den ganska central utifrån att det bygger på ett frivilligt engagemang. Framför allt när vi kommer upp i åldrarna under och efter puberteten. Innan dess gör barnen väldigt mycket som de vuxna säger och fogar sig i "systemet".

Att då dra slutsatser som att alla barn vill tävla och att barn behöver tabeller för att få uppleva tävlingsmomentet är fel. Alla barn vill inte tävla alltid. Många vill, men inte alla. Och de som vill gör det varje gång det är träning eller match. 

Men ett vuxet perspektiv som summerar alla matcher under en säsong i en tabell är helt ointressant i sammanhanget. Det väsentliga är hur vi kan få fler att känna sig kompetenta, fler att känna en samhörighet och gemenskap, och själva välja i äldre åldrar vad de vill med sitt idrottande. 

Överens om en sak

Varför inte istället, på allvar, lyfta frågan kring vilka som får ta del av idrottens resurser? I dag uppmuntras resultat, betona i stället en utveckling. Vilka är det som får de bästa tränarna i yngre lag? Vilka får förbundens, distriktens och föreningarnas stöd i olika former? Jo, det är de individer som är födda tidigt på året. 

Det är effekten av första- och andralag i föreningen och när du skapar distriktslag och ungdomslandslag i åldersgrupper som ännu inte har gått igenom puberteten. I själva verket kan ingen påvisa ett samband mellan när på året du är född och en fallenhet kring att bli duktig på idrott. 

Avslutningsvis håller vi med Niclas Andersson om hur vi får unga att fortsätta med idrott:

"Det handlar om att hela tiden se till att varje enskilt barn har så stor glädje av sitt idrottande här och nu, fysiskt och mentalt, i grupp och individuellt, varje dag, varje vecka, vid varje tillfälle. Så får man barn att fortsätta idrotta. Och på så vis ger man hen chansen att någon gång, kanske, möjligen, också bli riktigt bra - om nu den typen av framgång ses som eftersträvansvärt eller viktigt."