Det ideella engagemanget är större än någonsin i Sverige. Idrotten lockar 600 000 människor att stötta sin förening med tid och engagemang. Trots detta blir det allt svårare att rekrytera ledare.

En förutsättning för att idrotten ska fungera är naturligtvis att det finns duktiga och kloka ledare. Många engagerar sig när deras egna barn börjar idrotta och de slutar inte sällan samtidigt som barnen gör det.

Många orkar inte

De som stannar kvar kallas eldsjälar och är oumbärliga. De ställer upp för föreningen i vått och torrt och förväntas komma innan träningen börjar och stanna kvar långt efter det att ljuset slocknat.

Eldsjälarna förväntas dessutom arbeta med att attrahera andra ledare till föreningen. De skall också föra idrottens talan gentemot kommunen och se till att behålla ekonomin i balans.

Det är få förunnat att klara alla utmaningar och uppdraget växer för varje år. För att lyckas måste idrotten utveckla sin förmåga att, förutom den klassiska eldsjälen, locka helt andra kompetenser än de man hittills haft i siktet. 

Framförallt handlar det om att bli duktigare på att hantera det som händer utanför planen.

Så mycket mer att göra

Att förstå samhällsplanering och idrottens roll i städernas fysiska utveckling är en av de kompetenser som idrotten skulle ha nytta av när nya anläggningar och grönytor ska planeras.

Att agera ”språkrör” och föra idrottens talan utanför hallen eller arenan är en viktig roll också i framtiden men ännu viktigare är att styra samtalet åt andra hållet.

Att se till att samhällsutveckling och världen utanför arenan blir en del av klubben. Det blir nödvändigt för att vara attraktiv och konkurrenskraftig när (den minskande?) skattepengen ska fördelas. Det räcker inte med att politiker och tjänstemän förstår idrottens villkor, idrotten bli mycket bättre på att förstå samhället och politiken.

Idrotten är och har alltid varit duktig på att engagera människor. Men när uppdraget förändras måste alltså ledarskapet bli annorlunda. Det fanns en tid när vi kunde koncentrera oss på vår idrott. Det fanns en tid när vi kunde anta att någon annan tog ansvar för det som hände utanför planen om vi koncentrerade oss på det som händer under matchtid. Så är det inte längre.

Det räcker nu!

Våra största utmaningar ligger i vår förmåga att hantera omvärlden. Ibland är det positiva utmaningar som en plötslig tillströmning av ensamkommande ungdomar med ett jätteintresse för fotboll.

Ibland är det mycket mer problematiskt som när föräldrar trakasserar ungdomsdomare. Oavsett hur vi ser på de här och många andra företeelser så är de viktigare för idrottens roll i samhället än vad de faktiska resultaten på plan någonsin kommer att vara.

Att leda idrott, och ideell verksamhet i allmänhet, är på väg att få en helt ny innebörd. Idrottsrörelsen är inte rustad att hantera den här förändringen.

Den nye ledaren

Det krävs en ny inställning, och säkert en hel del utbildning för att möta de kommande utmaningarna. Kanske behövs det till och med en ny typ av ideella ledare?  Människor vars främsta kompetens och drivkraft inte ligger i det rent idrottsliga? Det skulle innebära att idrotten får in människor som ser idrotten som ett verktyg för samhällsutveckling snarare än samhället som en förutsättning för idrott.

Det vänder upp och ner på föreställningen om idrottens plats i samhället. Det vänder kanske också upp och ner på vilka erfarenheter, drivkrafter och förmågor idrotten borde efterfråga hos sina ledare.

Det är en turbulent och kontroversiell utveckling vi har framför oss i så fall. Men det skulle kunna innebära - förutom en stor samhällsvinst - en ny och än viktigare plats för idrotten i samhället. Det skulle idrotten vinna på i det långa loppet även om det skulle bli lite oroligt i omklädningsrum och styrelsemöten några år framöver.