Charlotte Kalla har en unik position hos svenskarna. Få, om några, idrottare kan konkurrera om att vara lika folkkära, oavsett resultat.

På bara några få år har hon blivit den största favoriten, som kan välja och vraka bland sponsorer, och hennes eget aktiebolag omsätter allt flera miljoner för varje år. Hennes varumärke kan andra idrottare bara drömma om.

När framgången vänds

Hon är så långt från skandaler som det bara är möjligt. Och nästan alltid är hon tillmötesgående mot alla – men bara nästan. Som en orkan från ingenstans blir hon otrevlig och kort i tonen.

När motgångarna nu avlöser varandra, då ställs hon på prov och klarar inte frågorna från journalisterna. 

Själv tycker jag det är oprofessionellt och rent barnsligt att diktera färdigformulerade svar på löpande band utan en tillstymmelse till inlevelse.  

Men egentligen, är inte allt annat än logiskt… Charlotte Kalla har ett kämpigt år både på och utanför banan, det är inte svårare än så.

Längdlandslagets baksmälla

Jag förstår att både hon, hela hennes stab och alla andra runtomkring ger järnet för att optimera hennes förutsättningar. Men i år är det bakhalt, rejält bakhalt.

Svensk längdskidåkningen lever i en slags baksmälla på VM-festen i Falun.

”För att man ska må bra och kunna prestera väl måste det finnas en balans mellan upplevda krav och den egna förmågan”, som idrottspsykolog Johan Plate uttryckt det.

”Är kraven för låga blir man för trygg i sin prestation och förbereder sig inte tillräckligt väl för att kunna prestera optimalt. Om kraven å andra sidan är för höga tappar man lätt kontrollen över situationen – vilket inte heller leder till någon bra prestation. Stunder av obalans är oundvikliga, men med täta mellanrum bör man passera balanspunkten.”

Kalla surare än vanligt

Efter dagens 10 kilometer fristil i Falun gjorde Charlotte Kalla, som brukligt, intervjuer i mixade zonen. Till slut tröttnade hon och surnade till möjligt än mer än vanligt. Svaren blev kortare och kortare tills det till slut brast och hon lämnade journalisterna.

För första gången med Charlotte Kalla kände jag mig tvungen att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det är som får det att bli så här.

Torgny Mogren, Radiosportens skidexpert, tyckte förstås inte om att kanalen blev utan intervju efter dagens lopp. Han menade att det ingår i arbetet och att man som idrottare i alla fall måste lämna ”en liten kommentar” för att alla vill ”se och höra” vad de säger.

Som om det skulle sägas något unikt i den femtioelfte efter-loppet-intervjun.

”Hur kändes det idag? Berätta om loppet. Hur upplevde du det? Du har haft svårt/lätt här tidigare, vad kan det bero på? Och konkurrenten bra vinner… Hur ser du på resten av säsongen?

Mixade zonen-utbildning på en halv minut är att ge svar som”Helt okej”, ”Jag stumnade”, ”Svårt att säga, det gick så fort”, ”Inget jag tänkt på”, ”Det är en duktig åkare” och ”Jag tar en tävling i taget”.

Inte som dig och mig

Ett bra sätt för att analysera någonting är att själv tänka sig in i situationen, något som är väldigt svårt eftersom så få av oss har bakgrund från - eller insyn i - elitidrotten.

Ett par-tre dåliga dagar på arbetet går att reparera. Kanske finns det några kollegor som kan rycka in och hjälpa till när det behövs – eller så blir det övertid. Det värsta som kan hända är att vi missar en deadline, glömmer att hämta på dagis eller, om det går så långt, att vi helt enkelt misslyckas med en uppgift.

Självklart blir det konsekvenser, men ytterst sällan blir det något vi inte kan jobba ikapp och reparera. För elitidrottarna är det inte så. De sliter året runt för att optimera prestationen till några få tillfällen per år. Tillfällen som inte går att revanschera.

De kan inte ta ikapp en dålig prestation eller fixa ett slarvfel med hjälp av övertid. Chansen är borta och i bästa fall kommer det en ny ”allt eller inget”-möjlighet om någon vecka. Förutsatt att inte säsongen är över vill säga.

Mår vi inte alls bra, vilket helt uppenbart Charlotte Kalla inte gör just nu, kan vi alltid sjukskriva oss och ligga på soffan ett tag. Dra ner på tempot, fördriva tiden med något annat och ändra våra rutiner. Allting som är svårt i prestationsvärlden.

Alla är inte Emil Jönsson

Jag tycker fortfarande att Charlotte Kalla uppträder oprofessionellt i intervjuer, men för varje tävling som går börjar jag förstå henne mer och mer.

Visst vill vi allra helst ha en ”Emil Jönsson” där mest hela tiden, men alla tycker inte om att prata offentligt eller är bekväma med att vara spontana. Det var inte därför de blev elitidrottare.

Charlotte Kalla är inte Emil Jönsson-typen och då krävs det mer av frågeställaren; förberedelse, träning och inte minst timing. André Pops fixar det på respekt.

Generellt sett ska förstås inte idrottare lämna intervjuzonen, och tro mig, jag förstår värdet av medias rapportering både för idrotten, evenemanget, sponsorerna och idrottaren. Men jag tycker att det borde vara läge att titta till hur processen efter lopp går till.

Är det så att åtta av tio journalister ställer samma frågor borde det kunna gå att bunta ihop dem till att stå på en och samma plats istället? Nähä, det vill ju så klart inte mediehusen, får då får de inget ”unikt” (?) innehåll till sina kanaler. Hur unikt det nu blir med en idrottare som bara vill därifrån fortast möjligt.

Alternativt förstås att alla idrottare svarar på sina egna frågor, som Zlatan i sin app och sociala medier.

Värdet av mediebevakningen?

Det framhålls ofta att medias värde i den här typen av situationer är stort. Att idrottare ska ställa upp i intervjuer som en motprestation för att människor har tittat, lyssnat och engagerat sig i prestationen. Visst är ”medias värde” viktigt för idrotten, evenemanget och så klart också för individen.

Kännedom och synlighet ger förutsättningar till att bygga varumärke och gillande.

Men fastna inte i gamla definitioner och tankesätt. Är det verkligen ”media” som är målet? Nej, det är förstås fansen; tittarna, läsarna och lyssnarna. Media är ”bara” mediet till dem. För några decennier sedan var det samma sak; media var den enda vägen till fansen. Idag är det delvis annorlunda och utvecklingen går inte i traditionell medias fördel på det här området.

Medias värde är fortfarande enormt stort, men det är viktigt att förstå dess roll, eftersom andra mediekanaler - genom digitaliseringen - växer allt mer. Media är inte slutmålet. Något som Charlotte Kalla med management verkar ha förstått (?).

Därför de gillar sociala medier

Det är ingen slump att idrottare i allt högre utsträckning väljer att kommunicera i sina egna sociala medier; direkt till fansen och i lugn och ro.

Visst kan vi då och då fortfarande ha rätt att vara irriterade på aktiva som står över intervjuer eller kommer med korta svar på befogade frågor, men med handen på hjärtat – hur ofta händer det, egentligen?

Att en idrottare som ställer upp 99 gånger av 100 inte vill vara med eller fullfölja en intervju kan väl inte ses som något annat än ett underbetyg till journalisterna? Och då inte nödvändigtvis till den journalist som blir ”drabbad” utan lika gärna till kåren som stod före i zonen.

Kanske skulle de bara se det som en motgång på jobbet? En motgång som inte går att ta igen förrän vid nästa tillfälle…