Jag har hittills skrivit mina krönikor i egenskap av kulturgeograf verksam inom idrottsvetenskapen. Den här krönikan skriver jag i egenskap av fotbollsmamma, före detta tävlingsidrottare och lektor i idrottsvetenskap. Utifrån mitt perspektiv, inte barnens.

Då blir vissa utpekade

Jag kan bli både nervös och exalterad när mina barn spelar fotbollsmatcher. Jag tycker att det är roligt när pojkarnas lag vinner. Jag tyckte inte att det var roligt när ett av lagen förlorade stort i alla matcher de spelade i serien förra året. 

Jag gläds om de ligger bra till och kollar lite på möjligheterna att klättra. Och där går det snett. För inte är det väl så att det spelar någon roll om 10-åringar eller 11-åringar ligger först eller sist i serien. 

Att ligga bra till i serien bygger nästan alltid på ett visst mått av toppning och fiffel med speltider. Det i sin tur gör att en del barn känner sig utpekade som dåliga och sannolikt tappar intresset och sugen ganska snart. Och så får det ju inte gå till inom barn- och ungdomsidrott.

Det avgörande syftet

Jag lyssnade tidigt i höstas på Björn Eriksson, förbundschef på Stockholms fotbollförbund. Han berättade om deras strategier för att komma tillrätta med tävlingshets, selektering och rangordning inom barn-och ungdomsfotbollen. 

En av åtgärderna var att sluta registrera resultat/poäng i serierna upp till 13 års ålder. En del av mig tyckte att detta kändes lite trist, för mig som engagerad supporter, men den andra delen insåg att det fanns fördelar. 

Varje match skulle vara en fristående fotbollsaktivitet där det förvisso kanske finns ett vinnande lag där och då, men efteråt spelar det ingen roll. Då finns det ingen anledning att smygtoppa. 

Jag hoppades då att Stockholms FF:s initiativ skulle lyftas också nationellt och så har sedan skett, vilket betyder att många vuxna från 2017 kommer slippa tjuvkika på tabellerna och peppa sina barn inför serieavgörande matcher. 

Erkänner, jag är kluven

SvFF:s beslut har dryftats i flera artiklar här i Idrottens Affärer. Således behöver jag egentligen inte dra upp frågan igen, i synnerhet då jag själv är kluven, men det ovanstående leder mig vidare till en fråga som jag tycker är viktig, nämligen vem som engagerar sig, styr och tycker till om svensk idrott.

Ni har nog förstått att jag vet att det är fel att vara intresserad av resultat när det gäller barn – här vill jag dock understryka att jag talar om mig som förälder och uttalar mig således inte om barnens intresse av att tävla och registrera resultat.  

Jag predikar gärna behovet av lekfullhet, inkludering, samvaro, glädje etc som de värden idrotten bör bygga på, i högre utsträckning än prestation och tävling. 

Men som lektor i idrottsvetenskap är jag inte bara intresserad av att kritiskt granska idrotten som fenomen, utan jag är också intresserad av idrott och idrott förknippar jag med tävling, spänning och nerv. 

Många vinnarskallar

Jag är själv en gammal idrottare, närmare bestämt en friidrottare. Och ser jag mig om bland kollegor i den idrottsvetenskapliga forskar- och utbildningsvärlden så delar många den bakgrunden, det vill säga de har själva idrottat på en relativt hög nivå. Om vi fortsätter ut och tittar på dem som arbetar med idrottsfrågor utanför universitet och högskolor är mönstret detsamma. 

Inom idrottsförbund av olika slag arbetar i hög utsträckning före detta idrottare, som ledare och tränare i idrottsföreningar arbetar eller engagerar sig föga förvånande främst före detta idrottare, till tjänster på fritidsförvaltningar rekryteras inte sällan före detta idrottare eller föreningsaktiva o s v. 

De flesta människor som arbetar med idrottsfrågor och med att skapa goda förutsättningar för en bra idrottsrörelse är vinnarskallar och tävlingsmänniskor när det kommer till idrott. 

Inte för att roa oss

Resultatet riskerar att bli att hjärta och hjärna drar åt olika håll. Vi har god kunskap om problem och möjligheter inom idrotten, men samtidigt gillar vi det som ibland utmålas som problemet inom idrotten. 

Egentligen är vårt tävlingsintresse när det kommer till barn- och ungdomsidrott ganska ointressant. Det ska ju inte vara för att roa oss som barnen strider på planen eller i spåret. 

Jag inledde denna krönika med att den är skriven utifrån mitt perspektiv, inte barnens, när det i själva verket är barnens perspektiv, tankar och idéer som är de intressanta i sammanhanget.