Damerna först. Alltid.

Vet inte om jag sett ett svensk fotbollslandslag av tjejer genomföra en så hundraprocentigt perfekt taktisk match som den som gav 1-0 mot Danmark och en VM-plats i Frankrike nästa år.

Som om Janne styrt

Jag satt och tänkte; det ser ju ut som om Janne Andersson haft ett finger med i spelet här också. Det ser ut som i somras. Lika välorganiserat, lika uppoffrande i försvarsarbetet ända från Stina Blackstenius på topp ner till den täta trebackslinjen. Alla var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Jag har nog sett briljantare offensiv, bättre individuella prestationer av spelare som Hanna Ljungberg, Victoria Svensson, Malin Moström, Therese Sjögran, spetskompetens en bit över det som denna upplaga har; men aldrig detta prickfria lagspel.

Suveränt genomfört. Och jag tycker mig se - såg det i matchen innan mot Ukraina - ett snabbare, precisare passningsspel med bättre mottagningar och bollhantering. Vet inte om det är en synvilla - kan Peter Gerhardsson ha haft så stor inverkan på så kort tid? - men allt såg så moget, övertygande, genomarbetat ut. Och den här modellen kan leda långt. Det här svenska laget är inte lätt att slå.

Blir det bara lite bättre fason på de avgörande anfallsattackerna - och det tror jag Stina Blackstenius i sin lite Thomas Sjöberg-lika stil (ja, han var MFF-are och svensk landslagscenter på 70-talet, VM-spelare 1978) kommer att fixa.

Det här laget har ympats med något som är lite svårt att ta på. En aggressiv stil där spelarnas aktioner faller in som pusselbitar efter varandra och, som i Viborg, totalt håller motståndarna, danskorna, borta från matchen.

Sembrant ingen Rembrandt

Jag trodde att Europas bäste spelare, Pernille Harder, skulle bli ett större hot, att hon skulle tvinga Sembrant till en Rembrandt eller Fischer till ett snedsteg. Icke. 

Förstår glädjeeuforin efteråt. När Fischer och den outtröttliga mittfältsmotorn Carolina Seger dansade och kramades och hoppade upp i varandras famnar efter matchen var det nog inte bara för att den där VM-biljetten var säkrad utan upprymda av känslan att de gjort Den perfekta matchen. Det sker nämligen inte så många gånger i karriären. Veteranerna Fischer och Seger får ännu ett stort mästerskap tillsammans.

Peter Gerhardsson, som fick så god fason på Häcken, att laget stundtals spelade den finaste fotbollen i Allsvenskan, har hittat sin modell och rätt spelare för de olika uppgifterna. Bra jobbat på så kort tid. Sofia Jacobsson har mera att komma med, Asllani kan vara den som sticker ut och gör det omöjliga, jag gillar Hanna Glas som efter skadebekymmer äntligen får visa sitt goda spelsinne. Hon har imponerat de här två matcherna.

Gerhardsson är nog rätt man för det här. Han har visat att han kan utveckla lag. Han är en skön söderkis med hjärtat i gladfotbollen och hjärnan i tabellen. Entusiasm och kyla i lagom balans. 

Kan bli en kul VM-sommar nästa år också.

Kaos i dansk fotboll

Totalt fotbollskaos råder i Danmark. Landslagsspelarna och DBU (Danska Fotbollsförbundet) har inte lyckats enas om ett nytt avtal och för dörren står en träningslandskamp mot Slovakien och match mot Wales i nya Nations League på söndag. Det låter - danskt.

Förbundspotentater med prestige och spelare som tycker sig veta sitt värde.

I detalj är inte meningsskiljaktigheterna kända, men det lär handla både om rena ersättningar vid landskapsspel men främst om spelarnas krav att få visa fram sina personliga sponsorers artiklar också i samband med landskamper. Förbundet har sina finansiärer att ta hänsyn till.

Det är ju inte överraskande att sponsorer har fingrarna med i spelet. Jag har upplevt det förr. Det finns en bild med den svenska VM-truppen redan 1974 där några av spelarna med handen täcker för sportföretagets logga på sin landslagsdräkt, därför att den inte stämmer överens med den som spelarna normalt gjorde reklam för.

Men det blev inte strejk. Det blev en av de bästa svenska VM-insatserna.

Hareide rasande

De danska spelarna vägrar spel. Förbundet vägrar förhandla och har tagit ut en trupp med division 2-spelare och spelare från futsal-landslaget. Det är rena skämtet. Spelarna erbjuder sig att gå tillbaka till det gamla avtalet för att kunna genomföra matcherna. Förbundet slår ifrån sig det också.

Publik, TV-tittare, sponsorer - alla rasar nu mot den till synes barnsliga fejd som råder. Man kan tycka att spelarna, som är professionella och tjänar stora pengar, kan nöja sig för en rimlig ersättning när de spelar sina landskamper och att förbundet kan få tillgodoräkna sig de pengar som satsas på reklamen på landslaget och förbundet. 

Samtidigt som förbundet är onödigt hårdnackat. Det var ju samma visa med damlandslaget fjol. 

Bara i Danmark.

Förbundskapten Åge Hareide är topp tunnor rasande. Han vill fortsätta sin framgångsrika resa med det danska landslaget. Och slippa sitta och se på när en hopplös trupp från ”lingonserierna” ge sig ut i Europa och drar skam och näsa över dansk fotboll. 

Fortsättning följer.