Victor och jag har liten historia gemensamt - som han  naturligtvis inte har en aning om. Jag startade en gång, när jag var sportchef på Sydsvenskan, det som heter Skånebragden, priset till Skånes bästa idrottsman. Sitter alltjämt i juryn och inför decembermötet ifjol hittade jag på Youtube en inspelning av VM-finalen i Baku förra året och fick blev heltänd på tävlingsupplägget och själaglad över den timide svensken som tog guldet.

Nedröstad av juryn

Jag gick till mötet med varma känslor, torra fakta och nästan fuktiga ögon och argumenterade med allt jag hade för att priset skulle gå till Victor Lindgren från Sjöbo. Jag blev nedröstad av juryns många golfentusiaster och Ludvig Åberg vann. Jag hävdade då att ett VM-guld i en olympisk sport i det svenska skyttets största gren måste väga tyngre än segern i en av golfens deltävlingar, om än så pengastinn. Så bland annat därför höll jag tummarna, stampade i gräset, skrek ut över ängarna när den ene efter den andra av konkurrenterna sköt ut sig men Victor var kvar. Finalens upplägg är genialisk. Jag vill så innerligt komma tillbaka i december med en ny föreläsning om en kille som med hela sin framtoning, sin bakgrund, sitt slit långt borta från publikovationer och medialjus personifierar hela den olympiska tanken. 

Det är bakom triumferna i de grenar som vi nästan inte vet att de finns som många av de fina berättelserna hämtas. Nu har Tara Babulfath tagit ett brons i judo, Jenny Rissveds besegrat sig själv och de flesta i världen med ett brons, åtta år efter den sensationell guldet i mountainbike och så Victor Lindgren, svetsare på heltid fram till VM i fjol, så cool, så klädsamt blygsam fastän han nu inte behöver be om ursäkt för sin existens utan verkligen kan räta på ryggen, lägga bössan över axeln och komma hem med det näst finaste bytet han kan få.

Maximal nervkontroll

Om jag varit direktör för en bank med onödigt stor vinst eller ett företag som går bra så skulle jag inte tveka att lägga upp tio miljoner i en trygghetsfond till Victor Lindgren inför nästa fyraårsperiod och satsningen mot OS i Los Angeles. Tänk att han, i sin undanskymda sport, gjorde ett så starkt intryck (trots att VM i fjol inte TV-sändes) att han röstades fram bland de tolv kandidaterna som tävlade om Jerringpriset vid senaste Idrottsgalan. 

Victor har allt. Han jobbar hårt för att få mat på bordet, han tränar intensivt, han har, trots sina unga år, en enastående förmåga att hålla nerverna i styr i en sport där det inte går att tappa en halv millimeter i skärpa om man vill vara med till slutet. Bara att ta sig till finalen bland femtio deltagare var en bragd. Och medan Victor med ett litet, nästan skämmigt skratt, förklarar att skyttet kanske inbringar 10 000 kronor på ett år, vet vi att kinesiska OS-vinnare numera blir in princip ekonomiskt oberoende efter ett olympiskt guld. 

Victor har ett vänligt, varmt ansikte som glittrar av lycka, han beskriver sin sports alla våndor med välformulerad snits: ”Det är nervigt så att man vill fly, men ändå stannar man och njuter av spänning och hög puls.” Han personifierar, bland mycket annat, också den slitna klyschan bäst när det gäller. Han slutar andas ett tag för att kroppens hela nervsystem skall lugna ner sig och så tänker han bara igenom sitt mantra: ”Ner - mitten - tryck.” 

Och detta när, som han säger, pipan far åt alla håll. Det 

är en makalös uppvisning i maximal nervkontroll under svårast tänkbara förhållande. Av en 21-årig OS-debutant. Här Daniel Wessfeldt, agent och manager, har du en ny guldklimp att skaffa sponsorer och trygghet. Duplantis är väl ett självspelande piano nu.

Pangpang i mammas knä

Victor var bara 16 år när han flyttade hemifrån för att få bästa möjliga skytteanpassade gymnasieutbildning i Sävsjö. Att han skulle ägna sig åt skytte begrep han kanske inte när han satt som 3-åring i mammas knä och avfyrade sina första skott. Mamma siktade, Victor tryckte av, det small och han tyckte det var skitkul. 

Från mammas knä till olympisk prispall - det är vackert bara det. 

Och, som sagt, det kommer mera. Hans mål har hela tiden var OS 2028. Han är redan ett världsnamn i sin sport och med sin enkla bakgrund som en sann OS-amatör av gammalt klassisk snitt, och med sin framtoning i intervjuer och hans coola still där på skjutvallen har han rusat in i alla våra hjärtan. 

Det är det här som är det riktiga, det viktigaste och det stora med de olympiska spelen; att öppna ett litet fönster in till idrottens finrum också för dem som gnetar vecka ut och vecka in utan att de bekräftas med ens den minsta lilla notis i den press som idag mest  belyser, haussar och förstärker varumärkena hos dem som redan har så de klarar sig. 

Så skulle jag tänka om jag vore företagsägare och mångmiljonär; varför skall jag skicka in miljonbelopp till de redan besuttna när jag kan belöna en timid stjärna som Victor Lindgren, en enkel man av folket som får ett hjärta att banka, ögon att tåras också på en gammal olympisk journalisträv.

Victor - Victory. Ja, visst blev det silver men för mig är han en stor vinnare.