Det är framåt som gäller, det är motståndarnas planhalva som skall utgöra scenen, det är anfall och hot som betonas. Det är förstås svårt att rättvist bedöma en ensemble som ännu inte kan sina roller helt. Kraven finns där inte än och det är alltid vanskligt att bedöma motståndet eftersom träningsspelande nationer på väg till ett mästerskap aldrig går för fullt, aldrig tar de stora riskerna, aldrig offrar det sista för att vinna.

Underhållande undergång

Så premiärrecensionen får vänta. Men  vi måste ju ändå, ännu  en gång, sätta upp det varningens finger som jag valde att bruka redan när Jon Dahl Thomasson presenterade sig som svensk förbundskapten. Nu har vi sett ett lovande svenskt spel i vissa delar av matcherna mot Danmark och Serbien, vi har förstått intentionerna men vi kan också påminna oss om att vi har sett det förut; Eric Hamrén försökte, Janne Andersson gjorde också ett halvhjärtat försök att anpassa sitt landslag efter den nya generationens spelare men det slutade varje gång lika illa. 

Nu fick vi se en underhållande, fantasirik, kvick och kreativ svensk fotboll under den första halvleken mot Serbien, Sverige hade 70-30 i spelövertag, hörnorna slutade med 10-0 (om jag minns rätt) till Sverige, det fanns så många finurliga idéer, så mycket entusiasm, så uppbygglig fotbollskonst att det till slut framstod som obegripligt och lite sorgligt att siffrorna på anslagstavlan bekräftade utklassningen: 0-3. Det är en stjärnsmäll på hemmaplan för ett lag under en positiv och spännande uppbyggnad mot ett lag (Serbien) som skall till ett EM som svenskarna får bevittna på avstånds under sommarens grillkvällar. 

Vad händer nu?

Man kan undra; vad tänker han nu, dansken som skall förändra svensk fotboll, göra ett försök att ge oss ett attraktivt och underhållande lag som också kan vinna. Thomasson vet, precis som vi, att det aldrig delas ut poäng för underhållning och skönhet. 

Fotboll är en skoningslös sport; det är bara målen som räknas och en förbundskaptens kompetens och mästarprov betygsätts enbart av hans förmåga att ta sitt land till ett mästerskap.

Jag gillar ju hans intentioner, jag njöt av att se Sverige spela anfallsfotboll - särskilt i den förstas halvleken - men alltid och i eviga tider kommer Lasse Lagerbäcks doktrin att gälla; du måste sätta ett säkert försvarsspel för att också lyckas vinna matcher. Lagerbäck tog Sverige till sex slutspel. Han misslyckades inte en enda gång. 

Det måste till slut gå att kombinera konstruktivitet och skönhet, destruktivitet och fulspel. Ingen kommer att hylla ett underhållande lag som förlorar. Det är en mentalt svår uppgift han har, dansken, att fortsätta få spelarna att tro på hans idéer och samtidigt stärka försvaret. Här kan inte ens Nato hjälpa till.

Den stora teaterns stjärna

Och så skulle då Zlatan Ibrahimovic avtackas.

Det första jag tänker; är det inte redan gjort? Har inte alla superlativer redan förbrukats, har inte hans makalösa mål beskrivits så som de måste beskrivas - ”det går inte att se ett mönster, han har ju. gjort mål på alla tänkbara vis, möjliga, enkla, svåra, omöjliga, spektakulära, avgörande, vackra. Massor av mål. 

I klubbar och landslaget.” - har inte historien berättats, i artiklar, dokumentärer, spelfilmer, böcker redan. Han har ju slutat i landslaget flera gånger, han har hyllats på galor, han har till och med - vilket naturligtvis var ett idiotiskt förslag - blivit en staty som fick stå ett tag vid Malmös stadionanläggningar innan den hånades och skändades, reparerades och gömdes undan någonstans, ingen vet riktigt var. 

Det går naturligtvis aldrig att mäta eller riktigt förstå betydelsen av en så stor figurant i den fenomenala världsteatern fotboll. Mest har han naturligtvis betytt för sig själv eftersom han totalt oblygt, ibland bara skrytsamt, ibland charmfullt, då och då med glimten i ögat, spelat sin roll med all den prakt och pondus som krävs för att allt skall sluta i ett ståtligt porträtt av scenisk centralgestalt. Men också för oss som vi följa hela hans makalösa resa.

En oförglömlig legend…

Han var en gång en sportens stora globala stjärnor med sin storhet, sin styrka, sin stil, både på planen och i scenerierna runt omkring, han roade och skrämde, han slog på sitt avväpnande leende och fick förlåtelse för allt, han svarade med motfrågor och kunde fräsa av ilska. Han kunde hela manuset utantill, han spelade på den komplexa aktörens alla tillgängliga strängar, han var en gång för inte så länge sedan det svenska landslagets odiskutable ledare. 

Och vi vet, i varje fall vi som kommit upp i åren, att vi aldrig kommer att få se dess like. Han var en på miljonen.

Han blir en legend som vi alltid kommer att påminnas om. Som vi aldrig glömmer. Som allting alltid kommer att vägas mot, jämföras med.

Nu har han avtackats för vad han gjort för svensk fotboll. Det var väl inte den bästa timingen, för han och (det bra) landslaget känns redan för länge sedan. 

Han höll ut lite längre i klubbfotbollen men även där sprang tiden ifatt honom på sitt skoningslösa vis innan han tog ett tårfyllt farväl på San Siro. Nu sa han, på ett jublande Friends, ”var så goda”, till sin publik. Så typiskt.

…och en ny generation

Nu är det Jon Dahl Thomasson, den danske svenske förbundskaptenen, också han med ett hjärta i Milan, som skall ge oss ett landslag att jubla åt igen. Han har ingen Zlatan, men han har flera kreativa, tekniskt begåvade fotbollspelare att tillgå än den senaste årens svenska förbundskaptener. Han talar inte svenska, han vill inte spela traditionellt svenskt, han vill - och har ett uppdrag att så göra - utnyttja de nya talangerna hos den senaste generationen av svenska fotbollspelare. De som växt ur konstgräs, ur utländska akademier och med etniska särdrag som ökar spännvidden och underhållningsvärdet.

Hoppas de inte glömmer bort försvaret.

Och att de vinner de matcher som ger luft under vingarna och biljetter till de stora mästerskapen.