Ändå var det han som lyste upp tillsammans med programledarproffset Kristin Kaspersen, Sveriges egen Lady Gala, detta lyckade resultat av en ”love affair” mellan en norsk fotbollsmålvakt och en svensk schlageridol. En elegant gestaltning av Föreningen Norden.

Det är det uppklädda festfolket som adlar en vanlig prisutdelning till att få bära namnet ”Gala.”

Ibland brukar det till och med krävas lite kunglig glans. Nu var det enda vi fick av den varan ett par prinsar som satt fängslade på ett slott någonstans i Sverige i ofredstid med var sin bulletin till folket som måste transporteras digitalt eftersom både kurirerna och hästarna bara jobbar hemifrån numera.

Anders Tegnell borde förstås stått med som regissör i eftertexterna.

Eftersom allt det saknades som krävs för att duktiga idrottare skall känna uppskattning och få den optimala slutklämmen på ett framgångsrikt idrottsår måste väl frågan ställas: var den här s k ”galan” överhuvudtaget nödvändig? Blev den en hyllning värd namnet till svenska idrottsprestationer 2020?

Duplantis i särklass

Att årets belöningstillställning efter ett idrottsår som inte liknar någonting annat totalt skulle domineras av världens bäste friidrottare 2020, Armand Duplantis, var självklart. Hans bragder ligger på en nivå så obegripligt hög att ingenting annat än storslam i priser hade varit tillfyllest.

Han vann alla sexton tävlingar han ställde upp i, hans segerresultat låg vid tio av dessa tillfällen på sex meter eller högre. Han satte ett världsrekord på 618, slog Sergej Bubkas utomhusbästa när han klarade 615, han gjorde precis allt det som krävdes för att stå i fullkomligt särklass. 

Han var naturligas ohotad förra årets främste manlige idrottsman, han gjorde Årets prestation, han fick ta emot Bragdmedaljen som han tilldelades i höstas och han vann svenska folkets kärlek genom att ta hem Jerring-priset. Jag satt och var livrädd för att kampanjröstare ur äventyrsgenerationen skulle dra fram en nog så imponerande skidakrobat till segern men Duplantis charm - nu när han också visade sin svaga sida och vågade tala fåordig svenska - krossade allt. Hans kväll blev inte sämre av att mamma Helena också fick beträda podiet och ta emot priset för årets ledare. Och det var självklart helt i sin ordning. Det är den förre stavhopparen Greg Duplantis och hans svenska fru Helena som skapat ”Mondo”, både rent genetiskt men också genom att träna honom till världens bäste i världens svåraste friidrottsgren. 

Oro för framtiden

Det är ett alldeles fantastiskt familjeprojekt som motsäger allt som en av mina företrädare på sportchefsposten på Sydsvenskan i Malmö, den legendariske Sven Hansson, en gång sa när han fick frågan vad han trodde att svensk idrott skulle vara utan alla uppoffrande föräldrar: ”Förmodligen bättre”, svarade Hansson. Det må gälla i rätt många fall men definitivt inte när det gäller familjen Duplantis.

Det var lite innebandy hit och lite curling dit i nomineringarna och inget ont i det men det säger också en del om ett annorlunda idrottsår. 

Det har inte funnits möjligheter att tävla på högsta nivå i så många idrotter, de internationella mästerskapen har ställts in. 

Det är också där oron finns för framtiden; hur skall man kunna arrangera ett rättvist OS? När en pandemi slår så ojämnt och när vaccinet köps upp av de rika länderna. 

Varför pågår ett handbolls-VM med koronan som en av deltagarna? 

Och frågorna som också måste ställas är förstås; vad gör pauserna, de inställda evenemangen, de glädjelösa matcherna utan publik med återväxten och med publikintresset? Blir det ett glapp som inte går att täta eller skapas det ett ackumulerat tryck som till slut exploderar i en fullkomlig tsunami av kärlek och tillströmning till idrotten?

Ordbajsarramsa 

Två och en halv timmas prisutdelning i en öde lokal blev för mycket. Och utfyllnaden kunde man både ha och mista. Det musikaliska gick an, Zara Larsson är jag svag för, men jag har svårt att förstå hur Radiosportens omröstning om Jerring-priset kan få sådana proportioner att Sveriges Television ”trailar” ihjäl sig veckor i förväg för ett pris vars marknadsföring Radiosporten borde få sköta själv. Och för att ytterligare lyfta in denna i övrigt utmärkta institution i TV-rummet hade skapats små inslag från radiostudion för att illustrera avsaknaden av levande idrott att referera. Det var inte roligt. Allra minst när man släppte lös Christian Olsson i en effektsökande ordbajsarramsa att göra parodi på sig själv när han i ambitionen att språkligt höja refererandes nivå sträcker blomsterspråkets pekoralistiska varningsfinger åt sig själv. 

Och säg mig; vem på Sveriges Television kom på den fullkomligt vansinniga tanken att det skulle vara roligt med den politiske kommentatorn Marcus Oscarsson som prisutdelare med slängar åt Trump och Biden och den amerikanska presidentinstallationen. Om man nu skall krysta till det, varför litar man inte på sina egna utan lyfter fram en profil från konkurrenten TV4. Dubbelt obegripligt.