En jury måste jämföra. Men framförallt bör den titta på skillnader. Vad avgör, vad sticker ut, vad är en prestation utöver det vanliga.

Med en annan åkare på den sista stafettsträckan i Sotji hade Sverige inte ens tagit medalj. Med Charlottas bragdlopp blev det ett sensationellt guld.

Kalla borde ha fått guldet

Hon kan inte vinna ensam, det är sant, men ingen annan nådde bragdnivå, ingen annan hade förmått göra en sådan upphämtning, det är Kalla som gör skillnaden; hon är den enda i absolut världsklass av de svenska skiddamerna.

Därför borde hon ensam fått bragdguldet.

Men ju fler f d idrottsutövare som plockas in i bragdjuryn, desto fegare blir den, desto mera tänker den utövarnas tankar; att man inte kan göra skillnad på folk och folk i ett lag.

Klart man kan.

Juryn har en bestämd uppgift

Zlatan?

Tänk er den förra regeringen; partier på gränsen till nedflyttningsstrecket, för att tala idrottsspråk, får ministerposter och en makt betydligt större än vad väljarunderlaget berättigar dem till. Tack vare att politik också blivit en lagsport. Småpartier, dömda till ett evigt liv i opposition, kan plötsligt, när de har en Storebror att stödja sig mot plötsligt hamna i strålkastarljuset, i maktens centrum. I guldläge.

Inte heller i ett stafettlag är alla lika bra.

Åtskilliga i lagsporter gör sitt, fyller sitt hålrum, presterar i nivå med sin optimala förmåga.

Men en jury skall inte klumpa ihop, sträva efter politiskt korrekta beslut.

En jury skall inte jämka. Den skall särskilja.

Våga ge mästarna status

Och vi måste våga hylla de extravaganta, våga ge Mästarna status, våga se, uppmuntra, belöna dem som har förmågan. ambitionen, talangen att gå långt. Det må gälla skolan, arbetslivet eller idrotten.

Det kan finnas jämstarka lag, kedjor med lika starka länkar, där alla bidrar lika mycket.

Men precis som Zlatan burit ett rätt torftigt svenskt landslag, ja, hela Sveriges internationella anseende, på sina axlar de senaste tio åren, så finns det superstjärnor som bär och ger mera ordinära aktörer en chans till framgång på de stora scenerna.

Hon står i särklass

Charlotte Kalla är en sådana superstjärna. Den främsta kvinnan i längdskidåkning som Sverige haft. Hon tog dessutom två individuella silver (sensationellt nog också i klassisk stil) vid samma OS. Hon står i en fullkomlig särklass bland svenska längdtjejer sedan några år tillbaka.

Hon gjorde bragden, de övriga rätt förväntade stafettsträckor.

Skidsporten är omhuldad i Sverige. Överhövan kan jag tycka (inte minst av Sveriges television som annars inte skall syssla med otillbörligt gynnande) trots att jag älskar längdskidåkning, jag har oförglömliga stunder ute i skidvärlden att tänka tillbaka på; Thomas Magnusson, Sven Åke Lundbäck, Wassberg, Svan, Elofsson, Mogren, snoriga femmilsbragder, stafettdramatik.

Glömde ni vallarna...

Skidsporten har fått flest bragdmedaljer genom åren, femton till längdåkarna. Därför att Sverige varit en av huvudnationerna av mycket få - i varje fall under bragdmedaljens första år; start 1925, årets är den 90:e i ordningen - länder som genom åren satsat stort på just den disciplinen. 

Där finns något ursvenskt, julkortsvackert, något rent, och rått och fysiskt, som en folksjäl som fladdrar omkring i skogarnas djup; vi är ju så svaga för dessa människor som trotsar elementen, som vågar sig på att utmana mänsklighetens gräns till och med bortom det möjliga. Idag är skidåkningen dessutom vetenskap och teknologi, den befinner sig snart i Formel 1-klass därvidlag; utan depåns insatser, fordonens kvalitet, servicefolkets professionalitet blir det inga framgångar. Inte ens Charlotte Kalla kan utföra sina bragder om hon inte ställs på supersmorda skidor.

Så borde inte vallateamet och skidfabrikanterna också involverats i den där kollektiva bragdmedaljen som jag alltså - det borde väl stå rätt klart nu - tycker att Charlotte Kalla ensam borde ha fått