Det är frågan som infinner sig.

Detta hunsade, svikna, lurade brasilianska folk som alltid fått en spruta fotbollsgift som bedövning mot alla orättvisor. Vad gör de nu när deras hjältar står där med byxorna nere och ber om ursäkt för att de misslyckades.

Skulle ge folket hopp

Det var inte ett alldeles vanligt landslag som kollapsade. Det var ett gäng spelare som med sin fotboll ville ge all sin kärlek till folket - inte som en heder till regimen. Arenorna har kostat miljarder efter miljarder, arbetsförhållande har varit vidriga, farliga, många har dött, pengar som borde använts till social upprustning har gått till arenor av en standard, storlek och antal som brasiliansk fotboll inte behöver.

Pengar har slunkit ner i många fickor, mutor och korruption har fått kostnaderna att skena iväg. Vi känner igen det från vinter-OS i Ryssland. Det borde vara stopp nu.

Brasiliens spelare kommer i de allra flesta fall från de fattiga kvarteren, de hamnar i agenternas kalender redan som 14-15-åringar, "människohandlarna" ser till att de så snart som möjligt kommer ut i Europa där de stora pengarna finns. Handeln lämnar åtskilliga tragiska fall bakom sig, många misslyckas och återfaller därefter till den andra bransch som erbjuder möjligheter att bli favelornas kung; knark och kriminalitet. Många lyckas. Och får ett bra liv, som Ricardino i Malmö FF.

Miljonärerna kom hem

Det var mot den bakgrunden man skulle se och höra Brasiliens nationalsång när den sjöngs, som en religiös växelsång av spelare och publik före matcherna i VM. Jag har aldrig sett och hört något liknande; spelarna som så totalt tömmer sig på känslor att de är gråtfärdiga innan matcherna börjar. Det finns något stort i detta känsloutbrott, låt vara att med dessa tårar flöt Brasiliens chans iväg.

Känslorna gick inte att hantera. De hade tagit på sig en för stor uppgift.

Spelarna som flyttat bort från landet och tjänar de stora pengarna ute i Europa, medvetna om politikernas svek, de galopperande kostnaderna, mutorna och korruptionen, ville visa folket sin sympati, ge det enda de kunde ge dem i tröst; ett VM-guld i fotboll. Det var en stor tanke, den blev övermäktig därför att uppdraget inte stod i proportion till kunnande eller den mentala förberedelsen.

Frågan är hur folket nu kanaliserar sina besvikelser. Kanske kommer det demokratin till del, kanske får politikerna byta svår nu när fotbollens gift inte hjälper dem längre. Man kan alltid hoppas.

Sjöng som religiöst hysteriska

För mig blir ändå VM:s bestående minne detta; välavlönade fotbollspelare som fick en chans i livet att göra ett VM hemma i sitt fotbollstokiga land, som hade folket i tankarna och så gärna ville ge dem en belöning för deras uppoffringar.

Den stora, vackra tanken gjorde att den totala kollapsen blev än mer smärtsam.

Och nästan berusade av den goda tanken, trycket de satte på sig själva - de sjöng ju på ett sätt som man bara sett i religiöst hysteriska pingstkyrkotält i sin barndom - fick dem att totalt gå vilse och tillåta Tyskland att ge dem den värsta utspelningen i hela VM-historien.

Tyskland imponerade i allt

Spaniens smånätta fotboll är sönderläst, England får väl vänta femtio år till på en VM-final, Holland och Argentina spelade en VM-semifinal som måhända gav tränarkåren ståpäls.

Nu klarade sig Argentina till final på straffar, men jag tycker det är närmast upprörande när tränare (för det är säkert tränarnas idé att strunta i anfallsspelet) inte ger spelarna chansen - kanske den enda i deras liv - att gå till en VM-final genom att släppa på tyglarna istället för att låta ett taktiskt rävspel beröva dem möjligheten. Inte en målchans.

Jag trodde på Tyskland. Gillade tyskarna enormt redan 2006 när de tog brons i sitt hemma-VM. Inte bara för den kompromisslösa offensiven utan för lagarbetet, uppträdandet i offentligheten, disciplinen men också känslor och finess, teknik och genialitet.

Tyskland svarade för den största uppvisningen i hela VM-historien - 7-1 mot Brasilien.

Tyskland blev det första europeiska lag att vinna VM på den amerikanska kontinenten.

Tyskland spelade den rörligaste, roligaste, mest optimistiska fotbollen.

Tyskland gjorde flest mål.

Tysklands Miroslav Klose är nu VM:s meste målskytt genom tiderna.

Starka personligheter

Tyskland inledde VM genom att knäcka en av fotbollens största (Ronaldo) med 4-0 mot Portugal, Götze satte punkt för VM med det guldglittrande konstmålet i förlängningen och drog ner rullgardinen framför ögonen på den störste, Lionel Messi. Hur kunde han väljas till VM:s mest värdefulla spelare?

Det var Tyskland från början till slut, rätt lag vann och tysk fotboll tar nu ut färdriktningen för världsfotbollen.

Organisationen och satsningen från det tyska förbundet har gett resultat. Förklaringen till framgången och VM-guldet finns förstås att hämta från de omåttligt starka klubbarna, ett starkt block från Bayern München, spelare vana vid stora finaler, 70 000 på läktarna, enorma krav från starka och kompromisslösa ledare.

Men Tyskland är inte en trist maskin som skruvas upp till varje VM, det är ett lag av starka personligheter, varma, känslosamma spelare som lärt sig att skilja på i vilka moment de skall bejaka sin egoism och när de skall ta hjälp av varandra.

Ett föredöme för alla

Tyskland är ett föredöme för alla. Neuer alla målvakters dröm.

Fortfarande kan jag inte begripa att Sverige i VM-kvalet fick 4-4 på bortaplan mot tyskarna.

Jag tror inte det har hänt.

Men ett vet jag; ett fotbolls-VM är precis lika fascinerande fast Sverige inte är med. Så stor är fotbollen som konst att det är mindre viktigt vem som utför den.

Inga matcher idag. Jag har redan svår abstinens.