Den svenska OS-retoriken har alltid förbryllat. Sanningar, halvsanningar, lögner och dimridåer. Stockholms sommar-OS-kampanj på 90-talet gick under rubriken "Feel the Light" men fick som bekant, efter omröstningen i Lausanne 1997, bytas ut mot "Leave the Fight." Nu är Stockholm igång igen. Nu skall Mälardrottningen, som normalt går i tyllklänning och sandaler, kläs i pjäxor och vinterpäls, sommarstaden skall bli vinterparadis och det är nästan lika galet som det som sker i Sotji.

Regeringen säger aldrig ja

Stockholm har inte en chans. Och det kommer nog inte ens att gå så långt som till en kraftmätning mot övriga kandidater. Den svenska regeringen kommer aldrig att ge ekonomiska garantier.

Jag har hört entusiaster säga, att ett vinter-OS i Stockholm kan finansieras ändå. Dels tror jag inte på det, dels struntar Internationella Olympiska Kommittén i det. Den accepterar ingen kandidat som inte har sin regering bakom sig med fulla garantier.

I det Sverige, som varken har olja eller diktatoriska möjligheter att driva ett OS-projekt, behövs pengar till bostäder, ett försvar som skall rustas upp, sjukvård, skola, en järnväg som håller på att spåra ur. Det finns ingen svensk regering, oavsett om den har sin tyngdpunkt åt vänster eller höger, som med gott samvete kan garantera ett OS. Sotji kostar 300 miljarder.

Märkligt spel av LO

Låt vara att mellanhänder och korruption slukar mer än hälften så är kostnaderna ändå orimliga. Stockholm tror sig klara sig med 10 miljarder men det är naturligtvis en glädjekalkyl.

LO spelar ett märkligt spel här. Dels genom att fördöma både olympiska kommittén och dess sponsorer för att ingenting göra åt de mänskliga rättigheterna i världen. Det är bra. Men när samma LO dessutom vill stödja den svenska OS-ansökningen börjar man undra vilken fot man står på.

IOK erbjuder en arena för tvivelaktiga regimer och diktatorer att spela på - med alla politiska medel - men avstår själv från att vara med i matchen. Självklart måste IOK kräva - det som LO helt riktigt menar är brist på ansvarstagande - att med ett antal medlemmar sitta med i organisationen för ett OS. se vad som verkligen sker med det arrangemang man lagt ut, se till att inga människor behöver lida, flyttas, jobba under odrägliga förhållanden och samtidigt, som gjordes förr, tydligt ta kommandot över agendan och markera de mänskliga rättigheterna. Man kan inte på 2000-talet jobba efter en charter som skrevs på 1800-talet.
Hur kommer det nu att bli med demonstrationerna mot omänskliga lagar och för mänskliga rättigheter i Sotji?

"Bara ingen hör dig"

Sveriges Olympiska Kommitténs ordförande, Stefan Lindeberg, gör en svindlande tankekullerbytta när han får frågan.

Det blir tillåtet att måla naglarna eller på annat försynt sätt visa vad man står för, men det får inte leda till några reaktioner, någon debatt. Det är ungefär som att säga: "Du får gärna vara homosexuell, men berätta det inte för någon." Eller: "Vi har yttrandefrihet, du får säga vad du vill - bara ingen hör dig."

Det skulle vara så befriande att få höra IOK:s president i samband med invigningen vara lika tydlig som belgaren Henry de Baillet-Latour var i samband med spelen i Garmisch-Partenkirschen 1936 i ett samtal med Adolf Hitler angående borttagande av nazistflaggor och skyltar med "judar och hundar äga ej tillträde. Hitler tyckte inte att den belgiske IOK-presidenten borde lägga sig i hur nazisterna dukade till olympisk fest men Baillet-Latour gjorde klart för führern,  att när de olympiska flaggorna vajade då var det IOK som hade fest, stod för värdskapet och bestämde festarrangemangen. Hitler fick vika sig, flaggorna och skyltarna togs ner.

Idrottsvärlden skakar efter det beskedet

Men en kraftfull demonstration blir det; den svenske idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth kommer inte till invigningen. Idrottsvärlden skakar. Jag tror inte ens hon är inbjuden till invigningen.

Sverige gjorde en liknande protest i samband med OS i Moskva 1980, då Prins Bertil inte sin vana trogen gick i den svenska truppen utan satt på läktaren. Tror någon att en enda rysk medborgare märke eller informerades om detta. "Ett politisk utspel", säger idrottsministern. Det måste i så fall vara det mesigaste i världshistorien.
- - -
Henrik Stenson är värd all uppmärksamhet, alla priser, men när han själv avslöjade att hans fru röstat på honom tretton (13) gånger under Idrottsgalan säger det ju ändå något om att kampanjröstning aldrig kan uteslutas när det röstas om Jerringpriset. Men så fint att se vilken belevad världsman Henrik Stenson blivit. Man kan både vara bäst och tala i fullständiga och innehållsrika meningar. Det var trevligt att se.

Så starkt av Frida Wallberg att anta utmaningen som prisutdelare efter allt hon gått igenom och hennes rörande tal grep verkligen tag. Ibland handlar livet bara om - livet!

Zlatan i världslaget i världens största sport. Är ändå inte det mäktigast av allt?