Sahlin är ännu ett starkt kort i många sammanhang, en engagerad och lidelsefull politiker, hon är inte i den fasen i livet att hon kan ägna idrotten merparten av sin tid. Klokt av henne att kliva av.

Dessutom - och det viktigaste; svensk idrott skall inte ledas av en person som är så otvetydigt politiskt impregnerad  av en enda färg. 

Oändligt bekrätelsebehov, men...

Nu blir det säkert Björn Eriksson.

Det är bra. 

Kritiker hävdar, att han alltid letar efter uppdrag där han kan höras och synas, att han har ett oändligt bekräftelsebehov och är nästan satyriasiskt mediakåt.

Man kan också kalla det fåfänga - och det är inte alltid en nackdel. När den är utan prål.

Viljan att visa vad man har, vad man kan, vad man står för driver också ambitionen och viljan att uträtta något. Den som öppet vill visa upp att han är bra åstadkommer ofta något betydelsefullt.

Så upplever jag Björn Eriksson, därför blir han en utmärkt frontfigur för svensk idrott.

Än sen då

Hur han var som polischef vet jag inte, mera än att det sades, att han gillade att gå omkring i polisuniform fastän han inte var yrkesmässigt kvalificerad för den.

Han tyckte väl han var snygg i den, OK för mig.

Det bästa med Björn Eriksson? Jag tror att han har den tid som krävs och är beredd att lägga den på det här toppjobbet. Det går inte att leda svensk idrott med vänster hand för någon som är  mitt uppe i en annan och (ekonomiskt?) viktigare karriär.

Han har varit idrottsledare i stort och smått. Han gjorde den stora huliganutredningen. Den imponerade på mig. Hade den följts till punkt och pricka och utan onödiga longörer hade mycket varit vunnet. Han vågade i klartext säga det som så många svenska klubbledare duckar för.

Mycket populär

Björn Eriksson har via polisen, tullverket och landshövdingeämbete mm jobbat sig till en aktad position i Sverige. Han har betydande kontakter. Hans förmåga att både slinka in i maktsfären och umgås med folket skall inte underskattas.

Som landshövding i mitt gamla hemlän, Östergötland, hade han nog fått livstidsanställning om reglerna så medgett. Han ryckte ut och klippte blågula band om det så bara var en nyrestaurerad korvkiosk som skulle invigas. Folket gillade honom helt enkelt.

Jag uppskattar hans raka stil. Han hörs och syns och han är inte rädd för faen själv.

Behövs en stark röst

Svensk idrott behöver en starkare röst. Det är svåra tider, klasskillnaderna ökar, idrotten har för vissa blivit en lyx som de ofta måste säga nej till.

En av Erikssons viktigaste uppgifter - för det är klart att han blir vald, inte ens den outtröttlige ständige förloraren Lars Liljegren kan väl se något meningsfullt med att utmana - är att se till att återupprätta den svenska modellen, att idrott inte blir en klassfråga, att idrotten åt alla inte bara är en social hälsofråga utan, faktiskt, också är det bästa sättet att vaska fram talanger. Idrott åt alla måste för alltid betyda att de allra bästa får optimala möjligheter att växa men att resten får alla chanser att hitta sin plats i idrotten.

Med Björn Eriksson kommer svensk idrott få en bas som vågar höras och synas och ta matchen med  tungviktare, en stark röst i en debatt om hur framtids-Sverige skall formas och där idrotten måste skaffa sig en starkare position än hittills.